Eftersom det inlägg jag skrev tidigare för nån dag sedan försvann. Så börjar vi om på ny kula idag. Har lite ångest...eller inte ångest men oro i kroppen. För ett år sedan idag segnade min mamma plötsligt ihop. En massiv hjärnblödning pga ett aneurysm. Prognosen var dålig, hon hade timmar till några dagar kvar att leva. Chocken var total!!! Hon hade bjudit in mig på lördag men jag tackade nej. Hade vi åkt då på lördag hade jag fått se henne en sista gång vid medvetande och full av liv. Nu blev det inte så. Där låg hon på intensiven kopplad till en massa slangar och hoppet var ute. Hon orkade till 19.9 kl.03.50...bara 67år gammal. Min älskade mamma, frisk, smal och välmående. Inte visste vi om den tickande bomben i huvudet. Det finns inte en dag det senaste året som jag inte saknat henne. Har haft ett helvetes år på många sätt men att förlora det viktigaste jag haft i livet höll på att krossa mig totalt. Små babysteg har jag tagit mig framåt. För så är det...det finns bara en väg och det är framåt. Man får blicka bak, gråta, längta och sakna men det är bara framåt som gäller. Nu har jag den tuffaste veckan nånsin framför mig. Jag upplever mitt eget helvete igen :((. Dag för dag...närmare den dag hon drog sitt sista andetag. Min älskade mamma du fattas mig