Mamma*varannan*vecka

Senaste inläggen

Av Katarina - 11 oktober 2018 10:28

Vi fortsätter väl där vi slutade.

Vi åkte hem med en helt ny tillvaro. En tillvaro med mediciner dagligen, täta blodprover samt regelbunden kontakt med sjukvården. Nu var det trots allt besök på tre olika områden. Så i stort sätt snittar vi 1-2besök/vecka inom sjukvården. Det är bara det praktiska. Ingen förberedde mig på det psykiska. Hur jag skulle reagera när det väl sjönk in. De få i min omgivning jag berättar åt får tårar i ögonen och själv står jag och betraktar det som i en parallell värld. Jag är så mitt upp i allt att jag först inte kan ta in det. Nu äter hon alltså mediciner för att sänka blodtrycket en annan som bromsar sjukdomen dvs tonar ner hennes eget immunförsvar vilket gör henne infektionskänslig. Inga vacciner får ges innan vi kollat med behandlande läkare. Absolut ingen kontakt med barn/vuxna som har vattkoppor. Ingen cellgift på fredag om hon är sjuk elr har feber. Massa saker att minnas. Jag är livrädd för att göra ett snedsteg och glömma nåt. Gud förbjude om jag skulle tillåta mig att vara mänsklig för en sekund. Jag är ju fan sjuksköterska men först av allt mamma. Kan med handen på hjärtat säga att detta är det värsta jag tvingats acceptera. Mammas plötsliga död och bearbetningen av den förlusten kanske indirekt förberedde mig på detta. För bearbetningen följer lite samma mönster som i sorg, samma faser. Och sveket av P gjorde mig stark i mig själv och trygg i att klara saker ensam.

Okej vinter övergick i vår och då började ett nytt problem, hjärtat. Hennes hjärta hoppar lite ojämnt, dagligen. Nya kontroller som ett brev på posten. Sjukdomen hon har så kan även drabba hjärtat. Den är systemisk dvs hennes immunförsvar kan få för sig att hennes egna organ är fiender och börjar förstöra dem. Enkelt förklarat... Sommaren kom och vi kopplades in på ett nytt område inom sjukvården Kardiologen. Otaliga ekg taget, Holter taget...såklart hade hon en bra dag då och endast två extra slag (kammarextraslag) kunde hittas. En hög medelpuls men inget de vill medicinera med betablockare i nuläget. Ultraljud fann man ett normalt hjärta men med vissa saker som gör att vi får gå på regelbundna kontroller hos Kardiologen. Vackert så.. Nu har vi då Ätstörningsmott., Reumatologen, Ortopeden OCH Kardiologen. Oj glömde även fysioterapin =\.

Nu har vi för några veckor sedan avklarat de stora kontrollerna av hjärta och lungor. Allt är ok om än lite avvikande men faller inom normala gränser. Ett bra utgångsläge. Även om hjärtat ska hållas under uppsikt. Vår vardag kommer för alltid att vara förändrad. Varje besök inom sjukvården leder till en ny undersökning. Som nästa har vi njurultraljud. Efter det ortopeden, sedan reumatologen på det. Utöver det de ?vanliga? dvs fysioterapi, blodprover och samtal.

Och som ni förstår däremellan ska vardagen rulla, läxor ska göras, prov skrivas och frånvaron bara växer för hennes del. Hon besväras av en otrolig trötthet(också en sak av sjukdomen). Jag jobbar enbart natt och kommer att forts med det för att det är egentligen ända sättet att få ihop vardagen med alla sjukhusbesök.

Av Katarina - 9 oktober 2018 13:27

Är jag tillbaka eller gästspelar jag bara i min egen blogg? Jag vet inte men jag börjar lite smått för att kanske återgå till flere inlägg. Det jag vet är att den flamsiga lite barnsliga skribent som påbörjade denna blogg 2008 är borta, här sitter nu en mer mogen kvinna med lite kantstött hjärta och själ.
Min tillvaro har igen en gång satts på prövning. Precis som rubriken säger. När ens barn blir sjukt och nu pratar jag inte om en vanlig förkylning eller magsjuka. Utan en sjukdom där framtiden är oviss. Det kan gå fantastiskt bra eller så gör det inte det. Jag antar att jag borde börja från början men jag tar det i en ytterst förkortad version. Frågan är kan jag det, går det ens?!

Det började 2016 på hösten. Magen krånglade vi åkte upprepade ggr till barnmott och diverse undersökningar blev gjorda. Inget hittades, hon hade väldigt(!!) ont i magen, sura uppstötningar, maten smakade inte. När hon gick ner i vikt väcktes plötsligt en ätstörning fram hos henne. Läkaren lade magproblemen på psykosomatiska och vips satt hon hos psykologen. Våren 2017 kom och gick.
I samma veva våren 2017 började ett finger svälla i höger hand... Sommaren och semestertiderna innebar en paus i vården. Och hon blev som ett brev på posten sämre i sin ätstörning och vägde som minst 36kg till sina 158cm. Det finger som var svullet och smärtsamt hade nu utökats till två fingrar på höger hand. Vi kom oss till reumatologen på barnmott. Massa blodprover blev tagna, ultraljud, röntgen, MRI.
Hon hade inte barnreuma iaf. Eftersom hon rasade i vikt under sommaren blev hennes besök nu överflyttade till Ätstörningsmottagningen på psyk. Undersökningarna fortsatte för svullnaden och smärtan i hö hand spred sig. Nu var det bara tummen på hö hand som inte var drabbad och problemen kommer i skov. Även vrister, knä, handleder orsakade tidvis smärta. Under hela hösten 2017 var vi regelbundet på kontroll på barnmott.
Handen skiftade i blåsvart stor del av tiden. Tror det var runt jul 2017 när jag var fem före att åka in för cirkulation var minimal i handen vilket också tidigare ultraljud visat.
Min oro växte och rädslan naglade sig fast i mitt inre. Vad har hon som de inte hittar?!?! De insåg snabbt att Raynauds var en av sakerna hon hade. Båda händerna såklart, inte så mkt i fötterna... Efter mera invecklade prover kom de fram till att hon har någon autoimmun sjukdom frågan är bara vilken:(.
Det blev en brytningspunkt för ungefär i detta så blev det sämre.

Helvetes jävla skit...13år snart 14 och detta är vad som serveras henne. Finns det ingen jvla rättvisa överhuvudtaget?!? I detta skede väntade vi tid till Univeristetssjukhuset för fortsatta kontroller...

Mars 2018 kom vi oss dit och nu var alla fingrar i hö hand drabbade utom tummen. De fann även små blödningar i blodkärlen som bestärker en autoimmun sjukdom. Och för att krydda tillvaron snubbla de över en såpass grav scolios att hon behöver korsettbehandling. Nu har vi alltså bockat av tre block som vi står i regelbunden kontakt med:
Ätstörningsenheten, Ortopeden och Reumatologen.
Efter 3 dagar på barnavdelningen åker vi hem med en helt ny tillvaro. En tillvaro som känns skrämmande, oviss och jävligt jobbig.

Av Katarina - 31 juli 2017 12:24

Måste lära mig cykla utan stödhjul. Lika lite som ett barn vill släppa dem vill jag lära mig att leva utan P!! TROTS att jag älskar honom av varje cell i min kropp, måste jag släppa taget. Stödet är borta och ni ska veta att vissa dagar har varit magiska, fyllda av lycka!! Lycka och frihet och jag njutit ända ut i yttersta hårspetsarna.
Medans andra ramlar jag ihop och vägrar se nåt ljust med tillvaron. Idag är en dålig dag=(.

Vad är ett liv utan den man älskar? Men vad är ett liv med en person som gör en illa, sårar och sviker?!? Dumma, dumma hjärta som vägrar släppa taget :(. Ju flere dagar isär desto mer klarsynt kan jag se på oss, det vi var. Men det förmår jag mig inte att göra när saknaden bränner som eld inombords.

Vad är det för mening med allt?!?

Av Katarina - 27 juli 2017 00:33

Oavsett vad det varit för oväder i mitt liv tidigare så finner jag ändå ro på jobbet. Får distans till min egen tillvaro. Och tro mig det är nåt jag verkligen behöver nu just!!
Har en tung dag bakom mig där jag bitit mig i knogarna för att inte messa honom, ringa honom för att böna och be om en fortsättning. Men, jag fixade det.
Tyvärr funkar det inte med känslorna av sorg över allt jag förlorat. Sorgen naglar sig fast i mitt inre och river sönder bit för bit. Fast ska den bittra sanningen upp på väggen så förlorade jag honom redan för två år sedan. Har suttit två år(!!!) och väntat på att han skulle förändras. Det hände aldrig!!
Han behöver hjälp, hjälp med sitt beroende som skiftar skepnad. Hjälp med att bearbeta sin trasiga barndom. Före det kan han aldrig få ett värdigt liv.

Av Katarina - 26 juli 2017 11:20

Helvete vad jag saknar honom. Det sliter sönder mig inombords :((. Om det skulle utdelas ett piskrapp för varje gång jag tänker på hnm eller saknar honom hade jag varit sönder piskad idag. Antar att det här är priset det kostar att skiljas fr den man älskar.

Det var inte ett hälsosamt förhållande vi hade, destruktivt och dysfunktionellt. Om jag tänker på den biten, alla svidande ord som blivit sagda och allt skit så andas jag mig igenom den här dagen oxå. Det är mitt enda hopp.

Av Katarina - 24 juli 2017 10:47

Egen lycka och välmående pga P. Nu får jag igen betala ett värre pris pga honom. Visste att det här skulle bli svårt för min yngre dotter. Men att hon skulle vara så arg på mig visste jag inte. Knappt så hon pratar med mig. Jag visste att det här beslutet skulle stå mig dyrt. Blev det för dyrt? Borde jag ändå ha bitit ihop en stund till?! Hade det blivit bättre? Helvetes jääävla skit.

Att försöka ta mig ur detta förhållande liknar lite pojken och vargen. Jag ropar att jag är fri men ändå händer inte ett skit. Jag är ändå kvar i samma sirap. Låst likt ett djur i gapet på en krokodil. Ska han låta mig gå? Jag tvivlar, hade mess på telefon fr hnm då jag vaknade. Ett godnatt meddelande som jag aldrig hann läsa igår. Vaknade 09 men vänta med att kolla det några timmar senare. Bara för att visa att jag inte är den som väntar maniskt på ett livstecken, likt den knähund jag blivit till den senaste tiden. Det är nu det börjar...jobbet att bryta mig fri och försöka hålla alla i familjen på bra humör.

Jag har lärt mig en sak, en viktig läxa. Börja aldrig ett förhållande med en missbrukare. De plockar sönder dig bit för bit för att sedan bygga upp en person som passar dem bäst. Hur fan hittar jag mig själv igen, utan att förlora mig själv till honom ännu en gång!?

Av Katarina - 23 juli 2017 18:38

..och ska låtsas omfamna ett nytt med glädje (vilket jvla skämt hörni). P kom hit, lite märklig stämning, det hängde i luften liksom. Såg på honom den man som jag kunnat gå över lik för, den jag trodde var Mr.Right, han jag skulle bli gammal med och uttalade orden, orden som jag visste avslutade allt.

Vår tid är över, 9år av total lycka och i slutet bottenlös sorg, ilska och svek. Den sista lögnen och sveket blev vårt fall. Jag orkar inte mer. Jag vet så tydligt vad jag vill ha i livet!!
Det är lika klart som att solen går upp i öst och ner i väst. Men han kan inte ge mig det :(. Nu ska jag hitta mig själv, som det så fint heter. Den där sprudlande person jag en gång varit före allt som hänt de senaste åren.

Det finns bara en väg, framåt. Men inte idag..kanske imorgon.

Av Katarina - 23 juli 2017 03:58

Tja vad säger man?!? Men lär så länge man lever. Började 2017 med rätt stort hopp om att kunna hitta tillbaka till varann även om det luktade lite illa om hela storyn i januari.
Minns att han i mars-april nångång började säga att han kände sig trött. Vi fortsatte på parterapin och saker och ting rörde sig framåt i rätt riktning.

I juni tänkte jag att han får flytta in igen 1:a juli. Men jag hade en en gnagande känsla så jag kollade hans ekonomi "just in case" så jag inte ännu en gång blir bedragen. Vilket var jätte tur för det visade sig att han ljugit IGEN :((. Där har han suttit i månader igen och tittat mig i ögonen och ljugit om allt. Att han sköter sin ekonomi...bara bullshit allt!! Så denna gång förlåter jag inte honom. Har tagit över huset och lånen. Det kostade en del men det fanns ingen annan utväg. Han åkte iväg på sista jobbpasset före semestern och kom tillbaka knappt igenkännbar. Han är igen svårt deprimerad och kmr att få psyk.hjälp och jag hoppas det ordnar sig för honom denna gång. Två olika psyk.mediciner för att få honom ur mörkret. Dit for min semester tjoff rätt ner i skiten. Nu måste jag klippa det sista bandet med honom.

Jag hoppas mina barn förlåter mig. Speciellt min yngre dotter har ett spec band med honom. De får gärna fortsätta ha kontakt men jag vill inte vara delaktig i den.

Idag...idag måste jag berätta för honom att vår historia som par tar slut här. Det svåraste jag någonsin gjort men det måste göras NU!!

Skapa flashcards