Vi tuffar på. Imorgon ska hans pappa genomgå en riskfylld operation. Min fina skatt är märkligt likgiltig inför morgondagen. Hade det varit min pappa hade jag velat träffa hnm före ifall nåt går åt helsike. Men inte P!! Är detta ännu ett resultat av medicinen? Eller ett försvar mot att behöva möta de känslor som han skulle tampas med? Jag vet inte...är ingen tankeläsare. Men tänker inte tvinga hnm till nåt. Nu är det för sent oavsett. Ny dag imorgon..nya utmaningar.

Hittar inte riktigt sömnen. Blev trots allt en ganska tung dag. Såg att min finaste skatt kämpade på som fan trots att han var alldeles färdig som människa. Han gasar och jag försöker bromsa. Med varierat resultat! Om han bara skulle kunna acceptera att energin inte räcker till allt.
Men utan att låta för naiv så måste jag ändå erkänna att ibland kanske han till och med orkar skratta/skoja. Det har han inte gjort på länge....väldigt länge! Kanske medicinen hjälper? Vågar jag ens hoppas? Nu sover han iaf tungt bredvid mig ombäddad av Imovanens fjäderlätta smekningar och med tanke på hur skogstrollet låter i fotändan så drömmer hon om ett smarrigt märgben *asg*. Och vem snarkar egentligen mest av dem två?! En helt nomal nattlig reflektion hos familjen "hit och dit" :).

Söndag it is...ingen måndagsångest här inte. Har ledigt imorgon så det känns najs. Solen gassar på ute men inne hos oss är det rätt mulet och melankolisk feelis. Älskling var snabbt uppe imorse...hans rastlöshet verkar öka av Imovane..nåt jag inte hade räknat med *blä*! I början smittade hans rastlöshet av sig på mig. Nu blir jag inte längre påverkad negativt annat än att det smärtar mig att se. Han drog iväg med Polacken och Trollet på en skogstur...hade tuggat ner alla fingrars naglar innan han var hemma igen. Han har dock en förmåga att göra mig orolig om nåt avviker fr det "normala". Väntar man sig att han ska gå 4km rundan och han tar 8,5km och blir en timme senare än vanligt blir jag en smula nipprig. Jag har master i katastroftankar...

Känner jag måste droppa ämnet en stund. Låta mig få blomstra lite verbalt i form av tidvis fula ord?.. vilket jvla väder det bjuds på idag!! Inte ens hundarna vill utanför dörren. Polacken är som känt den fjösigaste hund som vandrat på denna jord. Ujuj hans system fungerar omvänt vid dåligt väder. Skogstrollet som är hund av lite mera kaliber lufsar rätt ut utan att tänka desto mer. Idag var hon även fundersam...det är en bra pekpinne om hur f*ttigt väder vi har. Efter att ha _släpat_ dessa fyrbenta luddbollar runt kvarteret i full Bucas-mundering (jodå för hästmänniskor är det Bucas som gäller för hela slanten?)ligger vi nu tryggt nerbäddade i sängen..polacken i en rund osynlig boll och trollet raklång i fotändan. Vi tänker behålla detta läge likt övergödda amöbor en liten stund till??.

Fredagkväll kom och gick. Inte mkt till "fredagsmys". Han somnade typ 22.30 djupt vaggad i en falsk sömn med hjälp av Imovane. Effektivt skit det där... 1/2 tabl ~40min och poff borta i Lalaland. Känns som om jag blir snuvad på det goda... Kvällsmys=not so much.. Kuttra på kvällskvisten hör helt enkelt inte längre till. Jag vet han vill sova ordentligt och djupt. Där räcker inte ens jag till.. Min lösning på situationen... Får helt enkelt lära mig att diskutera med mitt alter ego. ?

Det har gått _fem_ veckor sedan min älskling crasha rätt in i väggen. Tror han är på sin tredje vecka med mediciner. Kan inte säga att jag ser ngn hejdundrande förbättring.... Men en sak är säker han blir iaf inte sämre!! Idag vet jag att han inte kommer att orka hela dagen. Bilen skulle föras på service och även fast jag lovade och köra så när han väl var påklädd så var han slutkörd... Vår fredag slutar inte här. Hästarna ska tränas, hundarna rastas..mat ska handlas, mat ska kokas, barn med feber ska tröstas..osv osv. Är sjuuukt trött själv efter extra skift och vaknätter men vad hjälper det?? Bara att "man up" och deala med skiten som ska göras. Känslan för dagen är: Hur faan ska jag orka axla allt själv?!?!?

Kommer att vara ärlig och försöka forma några av mina tankar till ord..
Att acceptera biverkningar av medicinen och själva medicineringen DET är så jvla svårt. Och allt annat som hör till...
Nu har vi tagit bort all alkohol ur vår vardag...allt.. Varför skulle jag dricka ensam?? Aldrig nåt jag förespråkat!! Han kan ju inte gärna dricka med Sertralin. Det suger...fast det är långt ifrån det jävligaste.
Nästa och den hittills största fetsmällen är ju vad dessa tabletter gör mot vårt sexliv...potensen..möjligheten att slutföra ett samlag. Det som varit en självklarhet i alla dessa år är nu inte helt självklart. Sörjer jag? Ja..som faan. Kommer jag att kunna leva med det?.. Inte som att jag har nåt val där. Jag älskar honom men förändringen gnager mig som en liten sten i min favoritsko. Inte för att hans prio 1 legat på sex heller den senaste tiden..det fattar ju alla.
Sommarplaner som inte blir av för han orkar inte/klarar inte av det...
Ekonomin som dalar vid en längre sjukskrivning. Vad säljer vi först huset eller hästarna?!
Ledsen över saker jag förlorat men ändå har kvar..märklig känsla..

Hur börjar man beskriva nåt som är så jobbigt?

Jag såg precis vad som var påväg att hända. Men att försöka få en person att förstå att det håller på att barka av käpp rätt åt helsike är inte så lätt. Jag avslutade diskussionen den dagen i början av april med orden "då ska jag luta mig tillbaka med ett leénde och se på då du kör dig själv rätt in i väggen"...kallt kan säkert vissa tycka. Jag är inte den som lindar in orden i bomull..speciellt inte då man försöker banka vett i någon. Nåväl det rullade väl på ngn vecka till i samma jvla hastighet... Ända tills den dagen kom då hans telefon ringde och det var hans lillebror som meddelade att "pappa är påväg till sjukhuset med ambulans, troligen en stroke". Där stod jag bredvid den jag älskar mest och såg honom falla sönder bit för bit. Tror det var i det ögonblicket som oxå den sista glöden av ork rann ur hans vackra ögon, det sägs att ögonen är själens spegel och den här själen är trött. Där och då "föll han över kanten" efter det samtalet fanns inte orken längre. Jag som lovade dyrt och heligt att le när det hände kände bara djup oro och nåt leénde var det inte tal om.

Efter första läkarbesöket fick han 2veckor (!! wow) sjukskrivning och Circadin tabl att sova på. Han gick an som en pingpong boll hemma, kunde inte sitta still, åkte till och från sjukhuset till sin pappa, _jobbade_ trots sin sjukskrivning och var bara allmänt störande. När dessa två veckor började lida mot sitt slut och situationen bara blev sämre förbjöd jag hnm att stresskolla telefon och mejlen då han vaknade för han sov ju iaf några timmar med tabletterna. Bad honom ligga 15min och bara känna efter då han vaknade. Herreguud vad svårt det var och är.

Sjukskriven igen 2veckor efter ett nytt läkarbesök och denna gång tyckte läkaren att vi ska toppa tillvaron med lite tabletter.. Sertralin. Han satt vid läkaren och lovade börja ta dessa pillerjävlar. Fan och jag godkänner det inte, förlåt men jag har sett alldeles för mkt vad dessa mediciner gör med människor. Och piller löser inte problemen de slätar över dem.. och dessa biverkningar sedan...

Pillerstart....ännu mera rastlöshet, ångest, rastlöshet, oro, trötthet, rastlöshet. Ja...nu är det inte lätt. Han mår för jävligt och jag gråter inombords för han är sig inte lik! Jag som älskar att "fixa" saker och ting måste nu kallt inse att detta kan jag inte fixa. Jag kan inte göra ett piss. Käftsmäll de luxe ..

Jag tycker det är jobbigt och vara hemma och se på hnm, plockar in extra arbetsskift för att komma hemifrån, undviker ögonkontakt så långt det går för jag vill inte se hur dåligt han mår....hans ögon säger allt. Han sover då jag sover bredvid hnm, men eftersom jag jobbar som nattssk så är jag vissa nätter borta. Då sover han på högt 4-5timmar. Försöker bromsa upp hnm i vardagen.. När det är en dålig dag kämpar han upp sig ur sängen, när det är en bättre dag kör han slut på sig. Han har inte hittat balansen. Kramar, tröstar, lugnar och pratar försöker bena ut hur känslan är för dagen. Trots allt tror jag det är bättre att lufta sina tankar än att stänga in dem.

Nytt läkarbesök igen, eftersom sömnproblemen fortsätter (då jag inte är hemma) så får han nu Imovane utskrivet. Yeey varför börja med nåt lättare då man kan ta till stora artilleriet direkt?!!? Av alla sömntabletter som finns så skriver hon ut detta svårt vanebildande preparat. Jag vet ju att han behöver få sova även då jag inte är hemma. Men på allvar...?

Så här är det nu... det här kommer att ta tid. Så mycket tid. Jag längtar efter den dagen då hans ögon brinner av iver igen, när han kan skratta och va sådär underbar som han är. Jag längtar efter att få honom tillbaka.. Jag har förstått nu men har jag accepterat!?? Nix. Leva med det? Det måste jag lära mig, nu just är det babysteps. Det känns som om vi pausat vårt liv.