Ujuj vad jag känner mig låg!! Jag pendlar mellan att vara ledsen och hatisk. Rätt jobbigt om jag ska vara ärlig. Är så ledsen över att min häst är söndersparkad och oren, jobbigt att vänta till tisdag innan vi kommer oss till kliniken. Känns för jävligt att hon vars häst sparkade min kan fortsätta träna sin häst utan problem och jag får sköta, kyla och be till Gud att Sillen är okej. Idag pickade jag sista penicillinet... Hon är så duktig min lilla Sill. Hon _hatar_ transporter så ikväll har vi last tränat. Gick ju bra...trots allt.
Så var kommer hatet in... Jo det liksom blandas med allt och förpestar min dag. Har igen börjat fundera på om jag borde lämna honom. Dessa tankar jagar mig tidvis och det är inte spec kul. Kan säga att det känns som en sten i skon. :(
Nästa fredag åker vi iväg...jag längtar!!!

Och han uppför sig som en jvla unge och det driver mig till vansinne!!! Han kastar saker, svär och muttrar. Är man på det sättet så får man va ensam. Vägrar umgås med ett vuxet barn! Gick ner till stranden med girlsen!! Om en vecka åker vi iväg jag och tjejerna. Första gången vi reser ensamma. Ska bli så jäkla kul!!

Gå för bra. Ett betessläpp som verkligen gick jätte fel!! Det som skulle gå så bra slutade i fula sparkskador på mitt sto. Valacken tiltade (inte vår dock) totalt i skallen och min heffaklump var lite för mesig och blev inlåst mellan elbandet och sparkarna. Han mata på massvis med bakut sparkar och varenda jävel träffade. Så vetten var ute igår. Senorna på hö bak gick inte att ultra pga svullnaden. En av sparkarna träffade insidan av vä lår och där finns inga skyddande muskler så vi kan ha skada på ben/benhinnan så på tisd(?) ska vi in till klinik och rtg. Fula sår, halt häst och förlorad träning blev resultatet av ihopsläpp. Dessa hästar är haggrannar annars oxå. Kortison i.v, penicillin i 5dgr i.m och klinikbesök. Behöver inte fundera vart mina semesterpengar far i år :((.

Oh hell morher f*cking j*sus. Kan ngn bara komma in och reda upp bland samtals ämnena. Vi hamnar hela tiden fel :(. Pengar inte bra, framtid inte heller så bra, dåtid ja det funkar ju rätt så bra... Om jag inte hade valt så då, hur hade mitt liv sett ut idag. Bra grej...i slut ändan spårar det oxå ur :(.

Bäst att gå och sova *jvla apa*

Blogga från mobilen men det går. Idag snurrar en och samma fråga i mitt huvud... Hur kan man som lastbilschaufför köra rätt in i en folkmassa??!! Fattar inte men å andra sidan har jag inte någon gång varit intresserad av den delen av folks hjärnor. Mina tankar går iaf till de drabbade.

För egen del rullar det på idag om än lite dimmig tillvaro pga sömnbristen. Hade ett superpass med hästen idag *kärlek*. Semester...det smakar bra. Syrran och barnen kommer hit på söndag. Nu just känns livet helt ok. Önskar er en bra helg!!!

Första året efter att någon dött som betytt väldigt mycket för en är otroligt tungt, påfrestande och känslomässigt chockerande. Det är trots allt inte ens ett år sedan mamma dog 10 månader på tisdag. Ännu den här tiden i fjol hade jag/vi henne kvar. Jag brukade alltid ringa henne då jag körde till jobbet på kvällarna. Vi brukade prata om ditt och datt, det var så otroligt skönt att ha henne där och jag trodde aldrig att jag skulle behöva lära mig leva utan henne så fort. Ikväll då jag körde till jobbet var en sån kväll då jag verkligen hade behövt få prata. Kände mig rastlös över att inte kunna fiska upp telefon och ringa  henne. Rastlösheten övergick i irritation, som övergick i ren och hjärtskärande sorg och saknad. Mamma var mitt allt, min trygghet, mitt stöd och min absolut bästa vän  . Nu har jag snart varit utan henne ett år och visst vågorna av sorg kommer, inte lika ofta men väldigt oförutsägbart. Då de gör det så är det så överväldigande jobbigt att jag inte vet hur jag ska ta mig igenom det. Vi brukade alltid tagga inför semester. Hon brukade messa mig och lyckönska inför semestern. Det är JUST därför det inte känns riktigt som vanligt.

Saknar dig mamma och jag älskar dig   

Gud så jävlig rubrik   . Men med tanke på vad klockan är så är de där det bästa jag kom på. Nattjobb it is. Natten hittills har gått bra, inga större missöden eller katastrofer. Vad beträffar mitt förra inlägg så kan jag tryggt berätta för er att jag är varken vild eller galen    . Känner inte för att outa mig. Endast av den orsaken att jag bor i en jvligt liten håla och är inte direkt intresserad av att "någon såg nånting på nätet hen berättade sedan åt blablablaa". Så är det, har själv ramlat över bloggar och bara *whaaaat!!*. Jag är lite för känslig ännu för att kunna klä av mig naken och låta mig bedömas offentligt. För tro mig, jag är en scheeten schleeten kvinna som håller ännu kramapktigt i en mental livboj för att inte knata under.

Men hörni, semester på antåg. En natt kvar efter denna och sedan är jag borta ur jobbspelet fram till 17 augusti, inte helt illa pissat. Måste erkänna att i år blir inte semestern sådär bra som den hade kunnat bli. Försöker och inte känna *faan vad surt, jävla karl* men innerst inne kanske det är så. Om jag hade fått göra vad som helst så hade jag på måndag den 18.7 packat en väska, satt mig i bilen med P och bara kört runt och campat, bytt land, smakat på Europa och bara varit. 

Vet ni vad, jag är livrädd för att vi inte ska fixa semestermånaden, vi har inte ett enda besök inbokat hos någon terapeut, inte parterapi för honom eller mig, inte något besök på beroendekliniken för honom inget, nada, nothing och det skrämmer mig.   Dessutom är det på måndag ett år sedan helvetet bröt lös, då för ett år sedan raserade hela mitt liv i bitar.. Blä det väcker många känslor..  

Har aldrig någonsin bjussat på en selfie...frågan är: borde man kliva ur sin comfort zone och göra det?! Vill jag visa vem jag är??? Blotta allt man har? Sitt innersta bakom alla ord? Bra fråga...tvekar..