Med järnhandsken. Oh sweet lord vad jag saknar honom!! Giv mig styrka..jag känner mig ledsen och liten. Längtar efter mammas trygga famn att krypa in i. Den finns inte längre, bara som ett minne i mitt hjärta och en saknad som är inristad i min själ. Vill krypa in i P's famn gömma mig där vakna ur denna sneda saga som tog en så sjuk vändning. Låt mig få vakna ur mardrömmen. Låt mig bara få vakna och inse att mamma ännu lever och min älskling, mitt allt inte gjorde mig så illa som han gjorde. Men det är ingen dröm. Likt ett barn som plockar blommor på en sommaräng plockar jag nu upp spillrorna av mig själv som det senaste året åstadkommit. Har redan limmat ihop några men vissa bitar är svårare än andra. De vill inte passa. Jag har lovat mig själv att det bara finns en väg och det är framåt. Hur illa det än är, hur mkt ångesten än sliter i mitt inre, så ger jag inte upp. I många dagar, veckor(?) har jag känt mig stark, ikväll not so much :(. Nu är jag inte så kaxig, bara en ledsen vilsen själ.