Vet egentligen inte vad som är svårast att acceptera. Att han ljugit eller svikit mig. Kanske det rent av är kombinationen. Hur kommer man förbi detta? Har frågat mig otaliga ggr de senaste dagarna. Trodde att det skulle bli lite lättare då ngr dgr gått men icke. Det är som syra det letar sig djupare och djupare hela tiden. Att han inte är hemma gör att jag har tid att fundera och då jag inte har barnen runt mig så sjunker jag djupt ner i mina grubblerier. Blir tidvis så förbannad på hnm. Kan ngn bara väcka mig ur denna äckliga dröm. Vi hade allt, allt som ett bra förhållande ska ha. Iaf fick han att tro att det var så. Att ha gått från "han är mitt allt, min själsfrände" till "vad fan gör jag nu, känner jag ens människan?..om han är kapabel att göra det här vad faan är då nästa grej".

Det dödar mig långsamt och utdraget :(