Inatt känns oron jag hade igår lite mer avlägsen. Det är som en frigöringsprocess. Jag drömmer helt märkliga saker. I vaket tillstånd så slungas mellan "jag älskar dig så jvla mycket" till " dra åt helvete jag är så färdig". En del av mig hoppas ännu han ska ta sitt förnuft till fånga och be mig blåsa av allt. Att han vaknat och insett vad som är viktigt och inte.

Där är jag redan ute på så jvla djupt vatten. Han kommer inte att ändras. Dessa tankar sårar bara mig själv i slutändan. Han har antagligen blivit till den han är idag som ett resultat av sitt missbruk :(. Det enda jag helt säkert vet är att det är inte den person jag levt med i sju år. Han hade aldrig nånsin valt bort mig och vår kärlek.
Oj nu blev jag vek känner jag. Det är inte bra. Fan ta dig samman människa!! Du är värd så mkt bättre!!!
En ny sak i processen som jag märkt är att jag inte längre blir arg på situationen eller honom, den är accepterad och bearbetningen är påbörjad. Babysteps vänner babysteps.

Läste nåt bra på fb:

"Att gnälla är som att gunga. Du har nåt att göra men det tar dig ingenstans" *thumbs up*

Bollen är ju i rullning, vi ska separera. Jag har beställt nytt värmesystem till huset. Det betyder oxå att jag stannar kvar där. Men nu börjar oron gnaga. Ska "lilla jag" klara av det ansvar som kommer, de prövningar som jag kommer att utsättas för!? Tar jag vatten över huvudet. Räcker pengarna? Vill jag det här. Uppenbarligen annars hade jag inte drivit det såhär långt. Ska boka tid till banken, det är dags att fixa pappren på huset. Nånstans här får jag ont i hjärtetrakten. Så mkt tankar som maler. I 7år hade jag allt jag någonsin drömt om ALLT. Nu ser jag det sakta glida ur mina händer. Men när oron gått över och jag har mina känslor har lugnat sig så vet jag att det är rätt beslut. Jag vägrar fortsätta bli dåligt behandlad. =\