Hemma! Möttes av P som var kärleksfull och jag kände direkt att här stannar vårt förhållande  . Han ska söka en egen lägenhet och vad händer med vårt gemensamma hus vet jag inte i nuläget. Men jag är övertygad om att det löser sig. Jag känner mig inte redo att klippa alla band, så vi ska försöka vara särbos. Det tror jag kan lyckas, jag sköter mitt och han får vänja sig vid att ingen torkar hans röv och reder upp den skit han gång på gång lämnar efter sig  . Jag har som plan att stanna här men jag vet inte om jag klarar huset själv. Det är stort men det skrämmer mig inte utan det som skrämmer mig är trädgården. Saker som jag vet jag inte klarar själv. Samma sak tekniska saker som jag inte kan själv i huset. Jag är rätt teknisk så om jag ger fan på det och jag vet att jag fixar det mesta själv och sedan har jag ju pappa kvar ännu som kan hjälpa mig  . Det som lite oroar oxå är ekonomin. Ska fråga chefen om jag får gå upp i arbetstid. Eller så plockar jag bara på mig alla extra skift som lossnar. Inom vården vet jag att extra skift finns och det är bara upp till mig hur mycket jag orkar. Det som egentligen var sista spiken i kistan var att båda mina tjejer sa att de inte orkar en höst/vinter till med det här upplägget. De vill inte se mig ledsen och denna ovisshet som vi lever i tär tydligen på alla.....inte bara mig. Jag lägger mina barn före mig själv och alla andra, de är det viktigaste jag har och när det säger att de inte heller mår bra då är det rätt avgjort. 

Fast tanken på att behöva dela sakerna suger