Blogga från mobilen men det går. Idag snurrar en och samma fråga i mitt huvud... Hur kan man som lastbilschaufför köra rätt in i en folkmassa??!! Fattar inte men å andra sidan har jag inte någon gång varit intresserad av den delen av folks hjärnor. Mina tankar går iaf till de drabbade.

För egen del rullar det på idag om än lite dimmig tillvaro pga sömnbristen. Hade ett superpass med hästen idag *kärlek*. Semester...det smakar bra. Syrran och barnen kommer hit på söndag. Nu just känns livet helt ok. Önskar er en bra helg!!!

Första året efter att någon dött som betytt väldigt mycket för en är otroligt tungt, påfrestande och känslomässigt chockerande. Det är trots allt inte ens ett år sedan mamma dog 10 månader på tisdag. Ännu den här tiden i fjol hade jag/vi henne kvar. Jag brukade alltid ringa henne då jag körde till jobbet på kvällarna. Vi brukade prata om ditt och datt, det var så otroligt skönt att ha henne där och jag trodde aldrig att jag skulle behöva lära mig leva utan henne så fort. Ikväll då jag körde till jobbet var en sån kväll då jag verkligen hade behövt få prata. Kände mig rastlös över att inte kunna fiska upp telefon och ringa  henne. Rastlösheten övergick i irritation, som övergick i ren och hjärtskärande sorg och saknad. Mamma var mitt allt, min trygghet, mitt stöd och min absolut bästa vän  . Nu har jag snart varit utan henne ett år och visst vågorna av sorg kommer, inte lika ofta men väldigt oförutsägbart. Då de gör det så är det så överväldigande jobbigt att jag inte vet hur jag ska ta mig igenom det. Vi brukade alltid tagga inför semester. Hon brukade messa mig och lyckönska inför semestern. Det är JUST därför det inte känns riktigt som vanligt.

Saknar dig mamma och jag älskar dig