Har inte riktigt kommit igen efter dusten för ngn dag sedan. När det det lilla vi försökt bygga upp igen rasar ihop så börjar jag bara fundera. Jag funderar om det är dags att tacka för kaffet och dra vidare. Stanna och kämpa och få bevis på att inget kommer att ändras eller lämna? Att lämna honom känns som att hoppa huvudet före ner i nåt okänt. Det skrämmer mig, men att gång på gång bli besviken är tungt och tärande. Varför kan ingen bara bestämma åt mig?? Det hade varit så enkelt. Jag förlitar mig på att tiden kommer att visa mig rätt väg att gå.

Inatt är det jobb igen, sista nätterna innan semestern..borde kännas roligt sådär härligt och ljuvligt som det känns just före man går på 1månad ledigt...Än så länge lyser de känslorna med sin frånvaro.