Till fånga och ringde hon som sköter om bet.förbindelse för ev samtal på Beroendekliniken. Denna person är oxå min gamla chef. Lite besvärligt var det, lite varning för skämskudden. För så är det...jag skäms över det här och över vår situation. Då är det inte ens jag som ställt till det. Hon skulle återkomma på måndag. Får jag inte samtalshjälp där så måste jag söka mig annanstans.
Vet att han just nu befinner sig 25km ifrån mig och jag vet inte om jag hade velat träffa hnm. Saknar jag hnm...? Svårt att säga..en del av mig gör det, tror jag.

Idag är en dag fylld av ångest och flyktkänsla. Då tröstar denna av någon märklig anledning. Den gav mig ett lugn...som jag så desperat behövde nu  

Källa: Okänd, nätet

Jag får inget stop på mina tankar. Och jag hittar inga konkreta svar heller. Som min äldre lintott sa åt mig...men mamma vem har du att prata med?.. Ja vem pratar jag med? Vem tröstar knyttet?? Ingen...bloggen antar jag. För de jag vänt mig till kan inte bemöta mitt problem eller är så överhopade med eget bagage för att orka lyssna på mitt. Kan fundera på människor jag möter vad de har för problem som plågar dem. När jag ser personer stå vid spelautomaterna kan jag undra om de oxå lever i ett missbruk. Har de oxå en där hemma som inte har en susning om att problemet finns. Att just i det ögonblicket spelas matkassan bort eller södernresan som planerats ett halvt år rinner ut i sanden. Alla drömmar blir söndersmulade till ingenting och i slutändan står de tomhänta och ser drömmarna som hade kunnat slå in sakta blekna och försvinna?! Jag blir förbannad!!
Men vad hjälper min ilska...mina drömmar är grusade för många år framöver.