Ärligt, villkorslöst i vått och torrt i motgång och framgång. Vara någons nummer ett. Vakna och somna med den finaste. Kunna lägga planer för framtiden. Nu är det istället gift som flyter i det lilla som finns kvar av det som var så rätt, så självklart. Förstår ni att jag hade ALLT jag någonsin drömt om och ännu mer. Ända tills jag förlorade det. Allt är förstört kvar är bara bitar som inte längre passar. Mitt självförtroende som partner har fått sig en törn. Min tillit är missbrukad, hjärtat fullt av sorg. Det ända jag ville var att bli älskad lika innerligt som jag älskade.
*jävla fuckface...!!!*

Barnfri helg och den går i jobbets tecken. P är påväg hemåt imorgon, inte till mig dock. Har sakta men säkert börjat känna lite mer tillfreds med "särboendet" även om det känns väldigt nytt och konstigt så börjar det ändå ge mig en bris av frid.
Det är faktist helt ok att han inte kommer till mig och jag måste se alla jobbgrejer som han har.
Det här med att byta beroende/missbruk. Jag som lever med hnm såg det ganska tidigt, men av någon konstig anledning ser inte hans terapeut det på beroendekliniken. Han är totalt beroende av sitt jobb, det triggar samma ställen i hjärnan som spelandet gjorde. Vet ju att missbrukare är rejält duktiga på manipulera. Charmiga jävlar, att han dessutom ser jvligt bra ut gör ju inte saken bättre. Att deras beroende alltid går före allt annat är oxå väldigt uppenbart. Det fanns en period i vårt förhållande då han aldrig ngnsin hade valt nåt före mig... Det var före hans senaste återfall. Nu är jag och förblir nr2...hans jobb är alltid på plats 1 sedan han slutade spela. Så ska sanningen upp i dagsljuset så väntar jag bara på att han ska braka ihop igen en gång. Förr elr senare brakar han in i väggen igen. Det sårar mig att inte vara prioriterad. Att så tydligt märka och känna att jag blir dissad. Det är svårt, det gör ont.

Barnfri helg och den går i jobbets tecken. P är påväg hemåt imorgon, inte till mig dock. Har sakta men säkert börjat känna lite mer tillfreds med "särboendet" även om det känns väldigt nytt och konstigt så börjar det ändå ge mig en bris av frid.
Det är faktist helt ok att han inte kommer till mig och jag måste se alla jobbgrejer som han har.
Det här med att byta beroende/missbruk. Jag som lever med hnm såg det ganska tidigt, men av någon konstig anledning ser inte hans terapeut det på beroendekliniken. Han är totalt beroende av sitt jobb, det triggar samma ställen i hjärnan som spelandet gjorde. Vet ju att missbrukare är rejält duktiga på manipulera. Charmiga jävlar, att han dessutom ser jvligt bra ut gör ju inte saken bättre. Att deras beroende alltid går före allt annat är oxå väldigt uppenbart. Det fanns en period i vårt förhållande då han aldrig ngnsin hade valt nåt före mig... Det var före hans senaste återfall. Nu är jag och förblir nr2...hans jobb är alltid på plats 1 sedan han slutade spela. Så ska sanningen upp i dagsljuset så väntar jag bara på att han ska braka ihop igen en gång. Förr elr senare brakar han in i väggen igen. Det sårar mig att inte vara prioriterad. Att så tydligt märka och känna att jag blir dissad. Det är svårt, det gör ont.