Kommer att vara ärlig och försöka forma några av mina tankar till ord..
Att acceptera biverkningar av medicinen och själva medicineringen DET är så jvla svårt. Och allt annat som hör till...
Nu har vi tagit bort all alkohol ur vår vardag...allt.. Varför skulle jag dricka ensam?? Aldrig nåt jag förespråkat!! Han kan ju inte gärna dricka med Sertralin. Det suger...fast det är långt ifrån det jävligaste.
Nästa och den hittills största fetsmällen är ju vad dessa tabletter gör mot vårt sexliv...potensen..möjligheten att slutföra ett samlag. Det som varit en självklarhet i alla dessa år är nu inte helt självklart. Sörjer jag? Ja..som faan. Kommer jag att kunna leva med det?.. Inte som att jag har nåt val där. Jag älskar honom men förändringen gnager mig som en liten sten i min favoritsko. Inte för att hans prio 1 legat på sex heller den senaste tiden..det fattar ju alla.
Sommarplaner som inte blir av för han orkar inte/klarar inte av det...
Ekonomin som dalar vid en längre sjukskrivning. Vad säljer vi först huset eller hästarna?!
Ledsen över saker jag förlorat men ändå har kvar..märklig känsla..