Hur börjar man beskriva nåt som är så jobbigt?

Jag såg precis vad som var påväg att hända. Men att försöka få en person att förstå att det håller på att barka av käpp rätt åt helsike är inte så lätt. Jag avslutade diskussionen den dagen i början av april med orden "då ska jag luta mig tillbaka med ett leénde och se på då du kör dig själv rätt in i väggen"...kallt kan säkert vissa tycka. Jag är inte den som lindar in orden i bomull..speciellt inte då man försöker banka vett i någon. Nåväl det rullade väl på ngn vecka till i samma jvla hastighet... Ända tills den dagen kom då hans telefon ringde och det var hans lillebror som meddelade att "pappa är påväg till sjukhuset med ambulans, troligen en stroke". Där stod jag bredvid den jag älskar mest och såg honom falla sönder bit för bit. Tror det var i det ögonblicket som oxå den sista glöden av ork rann ur hans vackra ögon, det sägs att ögonen är själens spegel och den här själen är trött. Där och då "föll han över kanten" efter det samtalet fanns inte orken längre. Jag som lovade dyrt och heligt att le när det hände kände bara djup oro och nåt leénde var det inte tal om.

Efter första läkarbesöket fick han 2veckor (!! wow) sjukskrivning och Circadin tabl att sova på. Han gick an som en pingpong boll hemma, kunde inte sitta still, åkte till och från sjukhuset till sin pappa, _jobbade_ trots sin sjukskrivning och var bara allmänt störande. När dessa två veckor började lida mot sitt slut och situationen bara blev sämre förbjöd jag hnm att stresskolla telefon och mejlen då han vaknade för han sov ju iaf några timmar med tabletterna. Bad honom ligga 15min och bara känna efter då han vaknade. Herreguud vad svårt det var och är.

Sjukskriven igen 2veckor efter ett nytt läkarbesök och denna gång tyckte läkaren att vi ska toppa tillvaron med lite tabletter.. Sertralin. Han satt vid läkaren och lovade börja ta dessa pillerjävlar. Fan och jag godkänner det inte, förlåt men jag har sett alldeles för mkt vad dessa mediciner gör med människor. Och piller löser inte problemen de slätar över dem.. och dessa biverkningar sedan...

Pillerstart....ännu mera rastlöshet, ångest, rastlöshet, oro, trötthet, rastlöshet. Ja...nu är det inte lätt. Han mår för jävligt och jag gråter inombords för han är sig inte lik! Jag som älskar att "fixa" saker och ting måste nu kallt inse att detta kan jag inte fixa. Jag kan inte göra ett piss. Käftsmäll de luxe ..

Jag tycker det är jobbigt och vara hemma och se på hnm, plockar in extra arbetsskift för att komma hemifrån, undviker ögonkontakt så långt det går för jag vill inte se hur dåligt han mår....hans ögon säger allt. Han sover då jag sover bredvid hnm, men eftersom jag jobbar som nattssk så är jag vissa nätter borta. Då sover han på högt 4-5timmar. Försöker bromsa upp hnm i vardagen.. När det är en dålig dag kämpar han upp sig ur sängen, när det är en bättre dag kör han slut på sig. Han har inte hittat balansen. Kramar, tröstar, lugnar och pratar försöker bena ut hur känslan är för dagen. Trots allt tror jag det är bättre att lufta sina tankar än att stänga in dem.

Nytt läkarbesök igen, eftersom sömnproblemen fortsätter (då jag inte är hemma) så får han nu Imovane utskrivet. Yeey varför börja med nåt lättare då man kan ta till stora artilleriet direkt?!!? Av alla sömntabletter som finns så skriver hon ut detta svårt vanebildande preparat. Jag vet ju att han behöver få sova även då jag inte är hemma. Men på allvar...?

Så här är det nu... det här kommer att ta tid. Så mycket tid. Jag längtar efter den dagen då hans ögon brinner av iver igen, när han kan skratta och va sådär underbar som han är. Jag längtar efter att få honom tillbaka.. Jag har förstått nu men har jag accepterat!?? Nix. Leva med det? Det måste jag lära mig, nu just är det babysteps. Det känns som om vi pausat vårt liv.

Återkommer alltid när det är nåt. När jag behöver en paus, ett ställe där jag kan hosta upp den skit jag går och bär på. DÅ hittar jag alltid tillbaka till bloggen. Förra gången var det tråkigheter då min lilla vackra springare fick gå vidare nu något HELT annat. Men nåt som ändå påverkar mig såpass mycket att jag inte längre kan hålla fingrarna borta från tangenterna.

Nu behöver jag ventilera bort mina tankar, min älskling har "gått in i väggen" med buller och bång så toppar vi det med lite depression oxå så blir det riktigt prövande. Jag har försökt googla för att hitta stöd eller svar. Men med dåligt resultat... so here goes nothing..

Sötnos...     

Näe...så är det..jag har inte ett piss att bidra med. Försöker tvinga morrhåren uppåt..men de slokar fett mycket. Ska provrida en till kuse idag. Känns sådär.. Förväntar mig inget. Då blir man ju iaf inte besviken. 

Förresten en härlig grej. Köpte en valp. Hon är sjuukt söt. Dock är det ju som att ha en liten bebis igen. Hade nog glömt hur mycket jobb det var. Polacken är ju ändå trots allt 3år och slutat pinka inne för 2.5år sedan   . 

Försöker trycka bort den där bubblande irritationen/frustrationen som finns inom mig. Possssitiva tankar var det... inget annat..  

  Skiter i allt..jag saknar honom som faaan!!!! Har provridit 3 hästar idag...ingen passade mig. Ingen av dem kändes som den dag då jag provred honom   .. Faan vad jag saknar honom. Det river i hjärtat som eld... Jag får aldrig tillbaka den känslan.. 

Jag förlorade min älskade häst  !!! Han fattas mig sååååå. Det gör så ont..känns som om hela mitt hjärta slits i tusen bitar. FEM dagar har gått sedan han fick somna in. Fem dagar av saknad, smärta och tomhet. 

Det här...det är nog med det värsta jag varit tvungen att göra. Men jag var tvungen, han skulle bara ha blivit sämre...ju längre tiden gått. Man kan inte ha dem kvar av egoistiska skäl...det går inte.  Helvetesjävlaskiiiiitfitthåååål   .

Orkar inte med människor som kommer med åsikter som "det var ju bara en häst". Skiter jag fullständigt i han var MIN...bara MIN! Och nu är han inte längre med mig... VI skulle ju bli gamla tillsammans...men ödet ville annorlunda bara 8år blev han.. TVÅ år fick vi...

Oh yes vänner. Endast tomtemor är vaken! Nattjobb änd Aj Löööv it     . Sista natten sedan är jag ledig igen någon dag. De sover gott här inatt, nästan så jag börjar undra om de har nåt bus på gång.

Har inte varit hemma sedan igår. Miss my honey!

Nope inte så mycket att tillägga inatt märker jag. Inget att gnälla på för ovanlighetens skull.   

Min älskade lilla skrutt-häst   . Som alltid haft mottot "ju färre hovar i marken..dessto bättre"...blev oxå hans fall. I vintras hände det som INTE får hända han gick omkull i hagen. Högst troligt det som hänt med ingen vet säkert. Han slog av tuber coxae och det rev med sig ett stort muskelpaket på köpet, spontan hälta i skritt och trav. Så prognosen för hans del är inte direkt ljus. Han har vilat i 5 månader nu, för att han inte skulle få fel i huvudet så lade vi honom på lösdrift, allt enligt veterinärens ord...dock var oxå orden om han blir sämre eller mer halt under vilan ska han tas bort direkt, halvt utdömd som häst. Dessa 5 månader har inte varit problemfria men jag vill ge honom en chans..Man ger sin vän flere chanser..

Men....nu börjar det närma sig dagen, den där äckliga dagen då vi ska göra återbesöket på kliniken. Jag vill inte, varje fiber i min kropp skriker NEJ   . Är så rädd att domen blir att jag måste avliva. VARFÖR??!! Varför ska jag alltid ha sån jeeevla otur?!?!?!?! För ska ärligheten fram vågar jag inte ens hoppas att han ska kunna bära en ryttare igen...såpass viktiga muskler har farit till skit.

Idag vaknade jag glad, kände att det här blir en bra dag. Gick in på en blogg och läste..... och föll..som en pannkaka i marken. Jag är så ledsen, bitter. Så jävla BITTER. 

Jag vill inte igen stå där med kinderna våta av tårar och en tom grimma i min hand...