Long time...ingen text. Nytt läkarbesök, vackert så om han inte haft piss i sitt morgonkaffe denna kära vitrock. Nåväl vi är inte alla du med Hippokratiska Eden. En remiss i handen vassego...köa sig lite till psyk. Nåja "det blir nog bra" har blivit lite av mitt mantra dessa dagar. Min finaste mår kanske ev lite, lite bättre. Visserligen ser han ut som en fågelholk stor del av tiden men det är ju trots allt en mkt älskad sådan!

Om exakt 4 skift går denna kvinna på fem veckors välbehövd semester. Inte helt illa :). Vädret skvallrar inte om att det är sommar precis.

Svärfars operation gick bra...det tackar vi för!

Vi tuffar på. Imorgon ska hans pappa genomgå en riskfylld operation. Min fina skatt är märkligt likgiltig inför morgondagen. Hade det varit min pappa hade jag velat träffa hnm före ifall nåt går åt helsike. Men inte P!! Är detta ännu ett resultat av medicinen? Eller ett försvar mot att behöva möta de känslor som han skulle tampas med? Jag vet inte...är ingen tankeläsare. Men tänker inte tvinga hnm till nåt. Nu är det för sent oavsett. Ny dag imorgon..nya utmaningar.

Hittar inte riktigt sömnen. Blev trots allt en ganska tung dag. Såg att min finaste skatt kämpade på som fan trots att han var alldeles färdig som människa. Han gasar och jag försöker bromsa. Med varierat resultat! Om han bara skulle kunna acceptera att energin inte räcker till allt.
Men utan att låta för naiv så måste jag ändå erkänna att ibland kanske han till och med orkar skratta/skoja. Det har han inte gjort på länge....väldigt länge! Kanske medicinen hjälper? Vågar jag ens hoppas? Nu sover han iaf tungt bredvid mig ombäddad av Imovanens fjäderlätta smekningar och med tanke på hur skogstrollet låter i fotändan så drömmer hon om ett smarrigt märgben *asg*. Och vem snarkar egentligen mest av dem två?! En helt nomal nattlig reflektion hos familjen "hit och dit" :).

Söndag it is...ingen måndagsångest här inte. Har ledigt imorgon så det känns najs. Solen gassar på ute men inne hos oss är det rätt mulet och melankolisk feelis. Älskling var snabbt uppe imorse...hans rastlöshet verkar öka av Imovane..nåt jag inte hade räknat med *blä*! I början smittade hans rastlöshet av sig på mig. Nu blir jag inte längre påverkad negativt annat än att det smärtar mig att se. Han drog iväg med Polacken och Trollet på en skogstur...hade tuggat ner alla fingrars naglar innan han var hemma igen. Han har dock en förmåga att göra mig orolig om nåt avviker fr det "normala". Väntar man sig att han ska gå 4km rundan och han tar 8,5km och blir en timme senare än vanligt blir jag en smula nipprig. Jag har master i katastroftankar...

Känner jag måste droppa ämnet en stund. Låta mig få blomstra lite verbalt i form av tidvis fula ord?.. vilket jvla väder det bjuds på idag!! Inte ens hundarna vill utanför dörren. Polacken är som känt den fjösigaste hund som vandrat på denna jord. Ujuj hans system fungerar omvänt vid dåligt väder. Skogstrollet som är hund av lite mera kaliber lufsar rätt ut utan att tänka desto mer. Idag var hon även fundersam...det är en bra pekpinne om hur f*ttigt väder vi har. Efter att ha _släpat_ dessa fyrbenta luddbollar runt kvarteret i full Bucas-mundering (jodå för hästmänniskor är det Bucas som gäller för hela slanten?)ligger vi nu tryggt nerbäddade i sängen..polacken i en rund osynlig boll och trollet raklång i fotändan. Vi tänker behålla detta läge likt övergödda amöbor en liten stund till??.

Fredagkväll kom och gick. Inte mkt till "fredagsmys". Han somnade typ 22.30 djupt vaggad i en falsk sömn med hjälp av Imovane. Effektivt skit det där... 1/2 tabl ~40min och poff borta i Lalaland. Känns som om jag blir snuvad på det goda... Kvällsmys=not so much.. Kuttra på kvällskvisten hör helt enkelt inte längre till. Jag vet han vill sova ordentligt och djupt. Där räcker inte ens jag till.. Min lösning på situationen... Får helt enkelt lära mig att diskutera med mitt alter ego. ?

Det har gått _fem_ veckor sedan min älskling crasha rätt in i väggen. Tror han är på sin tredje vecka med mediciner. Kan inte säga att jag ser ngn hejdundrande förbättring.... Men en sak är säker han blir iaf inte sämre!! Idag vet jag att han inte kommer att orka hela dagen. Bilen skulle föras på service och även fast jag lovade och köra så när han väl var påklädd så var han slutkörd... Vår fredag slutar inte här. Hästarna ska tränas, hundarna rastas..mat ska handlas, mat ska kokas, barn med feber ska tröstas..osv osv. Är sjuuukt trött själv efter extra skift och vaknätter men vad hjälper det?? Bara att "man up" och deala med skiten som ska göras. Känslan för dagen är: Hur faan ska jag orka axla allt själv?!?!?

Kommer att vara ärlig och försöka forma några av mina tankar till ord..
Att acceptera biverkningar av medicinen och själva medicineringen DET är så jvla svårt. Och allt annat som hör till...
Nu har vi tagit bort all alkohol ur vår vardag...allt.. Varför skulle jag dricka ensam?? Aldrig nåt jag förespråkat!! Han kan ju inte gärna dricka med Sertralin. Det suger...fast det är långt ifrån det jävligaste.
Nästa och den hittills största fetsmällen är ju vad dessa tabletter gör mot vårt sexliv...potensen..möjligheten att slutföra ett samlag. Det som varit en självklarhet i alla dessa år är nu inte helt självklart. Sörjer jag? Ja..som faan. Kommer jag att kunna leva med det?.. Inte som att jag har nåt val där. Jag älskar honom men förändringen gnager mig som en liten sten i min favoritsko. Inte för att hans prio 1 legat på sex heller den senaste tiden..det fattar ju alla.
Sommarplaner som inte blir av för han orkar inte/klarar inte av det...
Ekonomin som dalar vid en längre sjukskrivning. Vad säljer vi först huset eller hästarna?!
Ledsen över saker jag förlorat men ändå har kvar..märklig känsla..