Inte en dag går förbi utan att jag saknar mamma så det river i hjärtat. Så fräckt att det gick som det gick. Saknar henne så, älskade mamma.
P då...hur går det med hnm hur har vi det. Jodå vi kämpar på, nådde under hans skal och vi insåg att det nog är medicinen som gör honom distanserad. Eftersom han trots allt älskar mig och jag hnm. Han var till läkaren och trappar nu ner medicinen. Vissa saker kan jag se sakta komma tillbaka. Andra saker är borta. Men jag hoppas vi går mot ljusare tider. Det känns lite bättre. Är fortfarande sjukskriven pga fingerskadan :(....iaf ngn vecka till. Hoppas så djupt att det verkligen läker som det ska!!!

Är så arg på P...för allt han gjort mot mig/oss och fortfarande gör. Han fattar eller vill inte förstå att han håller på att förlora oss med det här och det enda jag vill är att se lite jävla kämpar glöd från hans sida men det finns inte där. Inte en uns av det heller och det driver mig till vansinne. Känns som att jag redan förlorat honom. Det är som då man tappar nåt dyrbart i sjön, man ser då det försvinner ifrån en...längre och längre bort. Vad fan ska jag göra?? Jag kan aldrig rodda det här skeppet ensam. Inte en chans i helsike heller. Vet att jag driver honom hårt, men för fan visa lite av den kärlek du säger att du känner för oss då!! För helvete!!!!

Försökte prata med P igår. Nådde hnm efter mkt om och men. Det var försvunnet lika snabbt. Jag är helt enkelt inte hans nr.1 längre som det känns. Surt men det är hans förlust. Orkar fan inte varje dag börja med en fet besvikelse och ilska. Så är det nu just...tyvärr.

Orkar inte kämpa för vårt förhållande längre. Han är känslokall och svår. Når inte honom och då han säger att han älskar mig så känns det som att han kommenterar vädret ute :(. Han jobbar inte för oss utan för nåt som jag inte förstår. Kanske det är Sertralin som påverkar honom kanske inte. Antar att jag måste hålla det jag lovat...10mån skulle han få, nu just ligger han rejält på minus iaf. Är det inte medicinen så finns det bara ett slut på detta och det är separation.

Kanske det inte är meningen att man ska vara tillsammans med sin stora kärlek. :(

Flög av hästen igår.. Tack vare att snorvalpar ragga med bilar och brände däck. Detta ljud hade mitt sto aldrig hört förr och jag hölls inte kvar. Länge hängde jag löst men eftersom jag var utan sadel åkte jag i backen. Ond korsrygg, fingret i paket 8veckor..senskada med fraktur. Tjahapp skulle ju börja jobba på måndag blir inte så nu. Fuck!!!! En till sak som går emot. Kan jag få lite lugn och ro nu en stund... :(

Känns lite som att jag krupit under en sten och gömt mig. Orkar inte uppdatera någonstans. Ska försöka börja jobba igen på måndag. Får se hur det går...

Denna lilla krabat har livat upp min vardag lite <3

Jag är så arg.... En ilska som jag inte känt tidigare. På nolltid blir jag blixtrande arg och det sitter i länge. Kanske bra att jag är ensam nu just. Så vad gör man av all ilska?

Min sambos stora svek(spelberoende) som försatte oss rejält i skiten ekonomiskt samt min mammas plötsliga bortgång har slagit mig så hårt att jag står på knäna...blodiga sådana. Jag försöker läka, men hur ska jag kunna läka? P's svek känns som en fjärt i universum i jämförelse mot mammas död. Men när man plussar båda tillsammans så når vi oanade höjder i känslor. Tar en minut, timme och dag i taget. Hur mycket ska en person behöva bära? När kommer nästa slag? Hur trasig är man inte då man funderar på vad nästa käftsmäll kommer att föra med sig....