Ibland, det händer inte ofta men ibland befinner jag mig i neutralt läge. Känner varken det ena eller det andra. Där befinner jag mig denna natt. Det är rätt skönt måste jag säga. Ingen ilska, sorg eller glädje bara nollat. Skulle absolut inte kalla mig apatisk, jag bara är. Imorgon kan det se helt annorlunda ut så det gäller att njuta av stunden.

Det som händer då vi träffas är att alla problem i vårt förhållande försvinner *poff* och allt känns så jvla rätt och jag blir som trollbunden till honom. Han var hemma ett dygn och direkt jag kröp in i hans famn så glömde jag de största bekymren, inte alla men såpass att jag veknade som en maskros på kvällen. Fan i helvete...jag är så långt "under tofflan" så det är tragiskt. Nåväl nu är han på resande fot igen och jag är solo. Nattjobbande solo skata.
Innan han for tog jag mod till mig och frågade med hårt bultande hjärta om han kollat utbudet på andra jobb.... Vem FAN försöker jag lura?!? Mig själv...ingen annan än mig själv. :(

Det är vad jag lovade hänga med på, om han bokade tiden. Vet inte vem jag försöker lura. Ingen terapi i världen kan rädda det här...det är jag...enbart jag som måste ändra mig om detta ska funka. Jag är tvungen att radera mina drömmar och önskemål. Lägga mitt liv på paus. Vet inte om jag kan det, vill jag ens? Jag kan inte förlåta honom!!! Varför älskar jag en person så förbannat mycket att jag låter mig behandlas som en jvla trasa?! Jag är värd det bästa och ändå viker jag mig och låter mig vara någons andrahandsval.... Svagt, jvligt svagt!!!!

Hur kan man säga åt en person att man älskar den och i nästa helt iskallt välja bort allt som har med den personen att göra??!!
Hur har han mage att säga att han älskar mig när han uppenbarligen inte har några som helst problem att dissa oss?? Lite svårt att greppa måste jag säga!! Att han väljer ensamhet istället för den enda familj som alltid stått bakom honom i vått och torrt?! Jag känner inte igen hnm längre. =(

Herreguud vad jag älskar honom men han gör mig illa på så många sätt. Jag måste släppa taget men hela mitt inre skriker nej. Oftast är jag helt lugn i tanken på separationen. Men ibland som nu så vill jag bara vrida tillbax klockan då allt var bra.
Det enda jag vill är att bli älskad på riktigt. Och att han finns nära då jag behöver honom som mest.
Kanske det är fel på mig...för fet? För ful? Elak? För höga krav? Näe så fan heller jag tänker ta det här på mig!!!

Inte mycket att säga om det. I nåt skede måste man inse sitt eget värde och gå vidare. Gudarna ska veta att jag kämpat på alla sätt men han ville annat och valde bort oss. Tjahapp bara att tänka framåt och fundera på det praktiska.

Så känns det. Tycker ju att sju månader hade läkt endel av smärtan men icke! Har inte skrivit på länge, tänkte att jag kanske blir hel genom att inte lägga ord på mina känslor. Not helping kan vi väl konstatera.
Vi funderade på parterapi, men med handen på hjärtat...hur ska det kunna hjälpa oss när det i grunden ligger ett så stort svek?! För allvarligt hade jag bara kunnat gå vidare så hade allt varit bra och glömt...inte sant?! Han blir helare för varje dag som går... För mig är det motsatsen. Min tolerans för bullshit är noll det finns ingen fjädra, det brister direkt. Illa mycket illa.

Jag har egentligen bara en önskan inför det nya året... Det är att få känna nån form av lycka igen. Och att det inte blir så olyckligt som 2015 blev.  Att vi sedan ska genom jul före känns bara som ett slag i ansiktet. Hade mer än gärna sovit bort både jul och nyår. Är ensam för att han jobbar *igen*... Ingen höjer på ögonbrynen eller är förvånad längre. Han kommer sedan nån gång då de ger honom ledigt...  

Längtar helt enkelt till bättre tider där mörkret inte längre känns så oövervinnerligt.   

Från att ha hållt mig flytande så är jag nu nere på bottnen. Jag befinner mig i ett mentalt mörker som inget tränger igenom. Sorgen efter mamma och P´s svek plågar mig dagligen. Har en tung mantel av sorg och förtvivlan liggandes över mina axlar. Orkar inte kämpa längre, orkar inte försöka få vårt förhållande att funka. Han försöker ju inte heller. Nåja frågar du hnm så försöker han säkert massor...men sanningen är att han inte gör det. Vi bråkar, jag bråkar, jag blir sur...han blir tyst. Orkar inte skriva gulliga meddelanden eller sånt bjäfs. Det hjälper inte, det jag känner nu är inte bra känslor alls. Kan jag få lämna in mitt livskort? Jasså, får man inte. Nämen vad bra fortsätt plåga mig då jvla liv!!!

Jag trodde på allvar att jag "kommit över" det P gjort mot mig, men jag kan inte svälja det. Jag kan inte förlåta och jag kan inte glömma. För vad gjorde han efteråt? Jo han tog första bästa utväg och lämnade mig ensam hemma. Han är borta största delen av tiden och det verkar han ok med OCH det sårar mig. Jag vill han ska ha det lika kämpigt som mig, lida lika mycket och plågas av samvetskval. Well det händer inte och jag måste gå vidare. Jag gav honom 10månader att bevisa att vi hör ihop. FEM av dessa har gått och jag tror inte att vi reder ut detta. Vi är sämre än någon gång tidigare...

Vem ska kunna förstå mig nu då det enda person som jag kunnat prata med inte längre lever. Älskade mamma jag behöver dig mer än någonsin. Kom tillbaka!! För jag är inte redo att leva utan dig ännu   .