kommer jag tillbaka på hösten och av nån jeevla anledning när det börjar osa i kanterna och jag känner mig mer eller mindre deppig. Detta är mitt hål, min oas...Mitt enda ställe som jag kan spy galla på och vara sådär äckligt ärlig.

Ok så var slutade jag och var ska jag börja??? Jag tror jag slutade nånstans i ett virrvarr av djur och kärlek. Återkommer med ett nytt virrvarr av djur. Vår älskade lurviga mirre blev påkörd, och man skulle ju tycka att jag lärt mig att det inte är kul att stå på bakgården gråtandes och gräva kattgrav. ICKE...lärde mig inte ett fucking piss. Nu har vi två nya katter...mot bättre vetande. Polacken fick ju frispel av att va ensam och det kunde inte mitt hjärta tåla. Så nu har han blivit mamma/pappa åt de små liven och verkar trivas riktigt bra i rollen.

Hästen åkte tillbaka till gamla ägaren och även där...förståndet har inte blivit bättre utan tar ett fett lån och köper en häst *ASG*.  Och han är det vackraste jag skådat 172cm i mankhöjd och en oslipad diamant på ynka 6år. Jag vet inte riktigt...det finns säkert någon diagnos för mig oxå.

Min kärlek, min älskade, vad hände??? Vad hände???? Mitt allt, mitt stöd, hur har vi kommit på glid och tappat en del av det vi hade?? Det finns där, vi får inte förlora det gos. Nu stormar det igen, runt dig och ditt jobb och jag kan inte göra ett jeevla piss där heller. Du kommer att igen få åka och jag är hemma, ensam...och jevligt olycklig