Ska vara ensam i helgen (barnen är här men ingen gos att snusa på) och av någon märklig anledning så finner jag mig inte riktigt bekväm i den situationen. JAG VEEET jag låter som en gnällkärring...och det är just för att jag ÄR en gnällkärring. En mycket renodlad sådan och jag tycker ytterst synd om mig oxå.

Och vet du vad, här FÅR jag tycka synd om mig själv. Vet ju att det finns massor av singlar därute som fixar varje helg galant utan bli fylld av självömkan men jag kan inte riktigt lägga i den växeln.

Vet ni...vi har julfest från fabriken imorgon...japp tanterna ska få ta ledigt från slaveriet och gå ut på betald middag. Det hade ju varit en otroligt chans att döda ensamhet på men jag har ju barnen och de kan jag inte placera ut som brickor. Jag är alldeles för måna om dem och de få helger/veckor/dagar jag får med dem för att göra det.

Jag vet att det hade retat min finaste gos till vansinne om jag gick ut och svirade om. OCH en trotsig del av mig skulle gärna göra det...bara för att jag KAN. Och för att jag vill ge tillbaka för nåt han inte kan rå för....

Yepp that´s me in a little blue lådda...  

Har oxå hunnit med att byta jobb. Jag gillar nuförtiden att jämföra mitt jobb med en viss klädfabrik i Kambodja, där kvinnorna jobbar tills de stupar. Ungefär lika strikt. Inte lätt att va som jag och ha en träpåle uppkört i arslet 6-8h/dag.

Well min årslön åt den som gissar rätt vad jag jobbar med... Tja det är ju inte speciellt mycket heller så ingen ids väl ens chansa och få den patetiska summan.

Fyyy faaan vad LESS jag är....Har inte gjort annat än bråkat med min älskling   . Min bitterhet som jag känner genomsyrar totalt min tillvaro. Känner mig uppriktigt ledsen och uppgiven. Och ser egentligen inte nåt roligt i nåt. Den enda gång jag känner mig fri och glad är när jag är hos min ögonsten i stallet. På gott och ont, det betyder att jag inte är helt jävla avskärmad, inte helt färdig för hispan.

Jag saknar min älskling samtidigt som jag har ett behov och vara fräsig, hans jobb påverkar mig så negativt. Jag MÅSTE hitta ett liv utan honom.....ett liv som funkar då han inte är hemma. Men hur ska jag kunna lära mig det när han har funnits i varje andetag jag andats de senaste året då han jobbat hemifrån och jag har ÄLSKAT det. Han får gärna finnas där i varje ögonblick...inte bara 17veckor av årets 52.  

FÖRLÅT mig älskling för att jag inte kan hantera alla känslor just nu, utan blir grinig och bitter.