Och det har jag gjort, på ett rätt klumpigt sätt. Träffade en "sweet surprise" på nätet, helt otippat faktist, för ca 1½månad sedan. Ännu mer förvånad blev jag när det visade sig att han bodde ett stenkast(?..beror på hur duktig man är på att kasta) från mig, efter att vi chattat XX timmar bestämde vi oss för att träffas IRL.

Tänk vad en dejt kan göra..en dejt blev två, blev tre. Resulterade i en massa problem därför för man dejtar inte gifta män, oändligt många skratt, underbart hett sex, kärlek...kärlek, kärlek hur ont kan det inte göra?? Han är en kantstött liten historia. Ibland skrämmer det mig,  inte bara det jag känner, eller det han känner för mig. Utan hela situationen. Vad i helvete håller jag på med? Hur fan gick det såhär, nersyltad och upp över öronen kär..

Telefonsamtalet från honom då för drygt en månad sedan "jag har berättat hemma, jag lämnar henne nu". My God!! Höll allvarligt på att skita på mig. Bad hnm tänka, gör det inte för min skull gör det för din egen, vill inte bära en sån börda.

Känns som om det var länge sedan, vi har varit tvugna att ta oss över hinder redan som skulle skrämma de flesta. Men igår kom det absolut värsta och övermäktigaste hindret... Han är tvungen att ta ett jobb som gör att vi inte träffas så ofta. =(((

Gråt och tandagnisslan, fan vad jag är knäckt..skitlåg. Vi ska klara det här oxå även om det är alldeles för stor tugga att hantera i nuläget.

Det är egentligen inget jag brukar göra. Men nu ska jag faktist göra det. Hur kommer det sig att jag sitter här med underskrivna skilsmässopapper, separerad, nyutflyttad från "vårt hus" och nyinflyttad till en trea med kök?

För ca 10år sen mötte jag the man... Mr Right...det var han iaf i bra många år. Ända tills vardagen, barn, problem, motgångar och egen mognad satte käppar i hjulet. Vi har ungefär i två år stått på ruinens brant och blickat ut, ta steget eller låta bli? Diskuterat, bråkat, vardaglig tristess och neutral samvaro. Jag vet egentligen inte vad som fick oss att ta steget tillslut. Båda var less på tillvaron och kanske insikten att behöva leva tillsammans tills vi dör inte längre kändes speciellt lockande. Nåja hur som haver. Här står jag, där står han. Inge bråk, inga girigheter, lugnt och sansat. Det är väl så då man verkligen är "färdiga med varandra".

Barnen ja de är väl största orsaken till att vi gnolat på trots att det inte varit guld och gröna skogar. Än så länge flyter det på bra, är inte rädd för att söka den hjälp barnen behöver ifall de börjar visa tecken på att allt inte står rätt till.

Men en sak är säker, jag gjorde rätt, vi tog rätt beslut. Och nu.. står jag här..30år, tvåbarns mor inte direkt en "hottie"på meatmarket..men WTF jag lever ju, jag mår bra =)) resten löser sig..

Insåg idag att jag vaknade men nån form av känslomässig "overload". Det var kanske i samma veva som jag beslöt mig för att skapa en blogg. Ett utrymme som bara är mitt. Ett ställe där jag kan gapa ut min vrede, sorg, glädje.. tja alla känslor som bara är för mycket. Kan ju knappast överösa mina barn med "vuxenprat". Vissa saker är inte ämnade för barns öron. Och det är mycket sånt nu.

So here goes nothing...