Måste lära mig cykla utan stödhjul. Lika lite som ett barn vill släppa dem vill jag lära mig att leva utan P!! TROTS att jag älskar honom av varje cell i min kropp, måste jag släppa taget. Stödet är borta och ni ska veta att vissa dagar har varit magiska, fyllda av lycka!! Lycka och frihet och jag njutit ända ut i yttersta hårspetsarna.
Medans andra ramlar jag ihop och vägrar se nåt ljust med tillvaron. Idag är en dålig dag=(.

Vad är ett liv utan den man älskar? Men vad är ett liv med en person som gör en illa, sårar och sviker?!? Dumma, dumma hjärta som vägrar släppa taget :(. Ju flere dagar isär desto mer klarsynt kan jag se på oss, det vi var. Men det förmår jag mig inte att göra när saknaden bränner som eld inombords.

Vad är det för mening med allt?!?