Oavsett vad det varit för oväder i mitt liv tidigare så finner jag ändå ro på jobbet. Får distans till min egen tillvaro. Och tro mig det är nåt jag verkligen behöver nu just!!
Har en tung dag bakom mig där jag bitit mig i knogarna för att inte messa honom, ringa honom för att böna och be om en fortsättning. Men, jag fixade det.
Tyvärr funkar det inte med känslorna av sorg över allt jag förlorat. Sorgen naglar sig fast i mitt inre och river sönder bit för bit. Fast ska den bittra sanningen upp på väggen så förlorade jag honom redan för två år sedan. Har suttit två år(!!!) och väntat på att han skulle förändras. Det hände aldrig!!
Han behöver hjälp, hjälp med sitt beroende som skiftar skepnad. Hjälp med att bearbeta sin trasiga barndom. Före det kan han aldrig få ett värdigt liv.