Gårdagens parterapi var inte alls så jobbig för min del. Men mitt hjärta blödde för hans skull. Det var hans barndom som kom upp och ja där finns det att jobba med om man säger som så. Att ha växt upp med en mamma som aldrig varit stolt eller visat kärlek måste vara vidrigt. Nåt som i min familj var självklart. Det är så många saker som klarnar dessa gånger. Hur ska han kunna veta hur man ska värdera en familj om man inte fått det med modersmjölken?! Börjar ju se varför saker och ting haltar med oss. Väldigt bra att få perspektiv på saker och ting. Jag har underskattat parterapi och all annan terapi för den delen. Nu tar vi emot midsommar med öppna armar. Nästa gång han kommer hem har han 4 veckor semester. Jag hoppas kunna undgå mina raseriutbrott i forts men jag tvivlar på att jag hålls på mattan.