Det är tungt när man inser att alla runt en tror de är viktigare än nån annan. Det är ett personlighets drag som jag har jvligt svårt med. Vi har två i stallet som är så och igår ställde de till med kaos igen. Då de tror att de äger stället och handlar därefter. Blir rabiat!!
Får försöka lugna mig för annars orkar jag inte fortsätta vara där. Och deras agerande väcker upp ilska inom mig som jag inte trodde fanns längre. Det väcker allt som legat och vilat de senaste året.
Ska åka iväg och hälsa på pappa....hoppas finna lugn hos hnm.

Dagen gryr sakta men säkert. Det jvligaste med denna är att jag bara kommer att kunna sova 3h innan jag ska iväg på första mötet. Sedan rullar det på kl.14 har vi hovslagare och mellan 14-15 får jag ett samtal fr läkaren ang lillungen som har lite trubbel med magen. Insåg då jag tittade på min arbetslista att jag bara varit ledig två dagar på 14 dgr....hmmm. Ska vila ordentlig...sedan då jag är pensionär.
Annars då, tja lite bättre feelis idag än tidigare men ändå små vågor av ångest ibland. Försöker förstå vidden av det beslut som tagits. Får försöka leka att det inte är definitivt utan bara på prov. Det är lite som att trösta sig med nåt....som kanske härsknar efter en tid.

Inte lika ångestladdat idag. Kunde inte sova efter att han åkt inatt. Han åkte vid 04. Låg och vände och vred. Har kommit fram till bra saker hur vi ska styra upp allt de närmaste månaderna. Har lärt mig det senaste året att inte stressa elr rusa in i nåt.
Säger att det känns bättre men på samma gång blåser det liv i min magkatarr. Alltså svänger jag allt inåt igen. :(
Ska ev på torsdag packa ihop lite av hans saker. Jag vill verkligen inte se honom packa. Då gör jag det hellre åt hnm....en gaffel åt mig och en åt hnm *suck*

Så är det. Jag har sån ångest över allt nu just. Han skrev på för l.heten idag. Hämtade/köpte en säng att sova i, bar upp den till sitt nya hem. Och jag stannar ensam kvar i vårt hem... Ensam...en helt ny innebörd. Jag blir plötsligt rädd för saker jag tidigare inte ägnat en tanke åt ens...sjukdom, död.. Sorg och ångest river i min själ... Huvudvärken bultar i huvudet. Jag mår illa...vill gråta. Men jag måste vara stark nu. Hitta balansen igen och den styrka jag vet jag besitter. Sträva framåt för det finns inte en någon annan väg. Men nu just i denna stund känns det som att allt är förlorat. Jag förlorade!....igen.

:(

Mycket tankar nu just. Ska vi forts äga huset tsm en tid eller ska jag betala summan och det är helt och hållet mitt. Känslostorm inombords...det blev plötsligt väldigt verkligt :(. Vi måste igenom detta för vi behöver det båda två. Han måste få lära sig att stå på egna ben och känna att han klarar det. Kunna se sig i spegeln igen och vara stolt. Det vill jag unna honom.
Vad behöver jag själv då?!? Jo lugn och ro, plocka bort den konstanta stressen över hans ekonomi och sätt att hantera cashen.
Det var dagens tankar i ord. Regnet piskar på fönstret och stormen river i knutarna. En bra kväll för att tänka...

Han berätta för mig ikväll efter ngn öl (såklart) att han varit och tittat på en lya idag. Kan berätta att när jag vakna fr vaket möttes jag av en svårt ångestfylld partner. Gråt och ångest... Då förstod jag inte helt 100%, men nu så förstår jag då han berättat. Han hade tagit steget mot det oundvikliga. Steget är taget och jag går sönder inombords. Ta dig samman kvinna!! Bit ihop jag fixar detta....oavsett vad. Dags att lufta på vingarna och låta hnm flyga med egna vingar. En svår kväll på många sätt....

Och övertagande av huslån visade sig vara liite mer besvärligt än jag först hade trott. Mötet på banken gick ok. MEN jag hade helt missat det faktum att jag blåser på flere tusen i överlåtelseskatt....allt enligt sambolagen. Jävla kuksystem!! Jag ska betala skatt på en skuld. Låt mig skratta inombords. Så jag vet helt enkelt inte hur vi/jag ska göra. Vill jag ha huset?? Säljer vi åker vi inte på ngn vinstskatt då vi bott över två år i huset....
P ändrar sig inte. Jag borde sluta böna och be. Han älskar sitt jobb mer än mig/oss och jag orkar inte fortsätta sköta hans ekonomi och städa efter honom som en mamma. Ändå forts jag hoppas att han ska ändra sig. Jag älskar honom löjligt mkt och för en utomstående ser jag säkert rätt patetisk ut.

Så frågan återstår...bo kvar eller sälja!?!? All denna stress som separationen medför samt mitt ex nu åstadkommer ger mig ihållande huvudvärk :(((.

Oh my f*ing God. Flickornas pappa tog ju beslutet att de bara ska vara hos dem varannan helg. Tydligen var det inte helt genom tänkt för igår ringde han och gapade som en tok. Jag hade minsann skyldighet att berätta att vi (jag och P) skulle separera osv,osv. För att nu fanns det minsann risk att jag blir anmäld till soc för att min 15-åring och min 12,5åring är ensamma hemma då jag jobbar natt. Det här är ingen nyhet det har de klarat flere månader redan. Töserna har blivit erbjudna nattvakt men de vill inte ha de är trygga hemma tillsammans. Nåväl för att tysta ner mitt gapiga ex så var jag i kontakt med soc och hon bara garvade. För att få diskutera saken ska jag ha möte med barntillsynsmannen/kvinnan i kommunen samt hon som jag pratade med. Är inte ett smack orolig, jag spenderar mer ledig tid med mina barn än många andra dagjobbande föräldrar.
Fast det ända som hände nu är att mina klor ligger utfällda och mitt jvla ex blåser på rejält underhåll. Han har knappt sett barnen juni, juli och augusti och har inte betalat ett skit för dem. Men gapa och hota mig om olika saker det kan han minsann.....apa!