Nu har han tagit sina saker och flyttat. "Vi" är nu jag och vårt hem är mitt och flickornas. Som ett slag på käften!! Men det ända vettiga för att ev kunna rädda oss. Smärtan i hjärtat ger nig med sig oxå. Eller ska jag säga separationsångesten. Idag ska jag lyssna på musik på hög volym, städa och kanske gråta lite. Imorgon ska jag påbörja ett nytt blad i mitt liv. Sådesså!

Tänk att saker aldrig bara kan flyta på utan problem?!? Har skrivit tidigare att jag bokat in för byte av oljepanna i huset. Allt väl så långt. Pannan kommer de lyfter ner den. Jag är jätte trött och slut efter tre vaknätter och 3.5h sömn. När jag börjar titta lite närmare så är det inte den jag beställt. Alltså de har kopplat in en oljepanna jag inte har beställt!!!! Vad är oddsen för det?? Så här sitter jag nu med en panna med mindre finesser än den vi kommit överens om. Företaget meddelade aldrig om att fabriken levererat annan modell. Utan helt kallt bär de ner skiten, monterar in den och leker att det snöar. Jag har fan ingen aning om vad jag har i pannrummet nu just. Modellen de levererat har jag ingen som helst information om, än mindre prisuppgifter på. Modellen går inte ens att googla!!! Den här fighten ger jag inte upp! Det är ju för fan företaget som schabblat till det rejält. Få se vad de kommer emot med för kompensation!! Jävla analfabet!!!

Men istället för att gräva ner mig i tankar som "varför måste alltid allting gå fel och med arslet före", "bad karma" och "vad illa har jag gjort för att förtjäna detta". Så har jag valt att tänka visst det blir alltid motgångar, men då betyder det att jag är berikad med nåt annat än den som aldrig har motgångar i allt. Jag har nåt värdefullt som den personen saknar.
Lite luddigt i text bättre i tal :). Men jag vänder helt enkelt det negativa till nåt positivt.

Om två timmar slutar jag jobbet!! Ska bli så jäkla skönt. Är väldigt trött. Fast många timmar sömn blir det ju inte..
Igår var P till beroendemottagningen och till vår parterapeut och han var som ett vandrande ångestmoln hela dagen. Det dämmer upp känslor hos honom som han aldrig konfronterat. Jag känner av hans ångest, men jag blir rastlös istället. Inte trevligt alls. Jag har alltid kunnat läsa människor och känt av deras känslor. Ibland är det lite tungt men med tiden har jag lärt mig att sålla. Det där är en sida som jag inte pratar spec högt om men jag hade kunnat utveckla det vidare och det finns mer än det där.
Oavsett så smittade hans känslor av sig, min egen ork infann sig inte riktigt, jag gick undan för jag ville inte vara hans ångestplåster för känslorna. Luddigt I know... Vi hoppas på en bättre dag idag!!
Bjussar på en bild...himlen var oerhört vacker igår kväll.

Eftersom det inlägg jag skrev tidigare för nån dag sedan försvann. Så börjar vi om på ny kula idag. Har lite ångest...eller inte ångest men oro i kroppen. För ett år sedan idag segnade min mamma plötsligt ihop. En massiv hjärnblödning pga ett aneurysm. Prognosen var dålig, hon hade timmar till några dagar kvar att leva. Chocken var total!!! Hon hade bjudit in mig på lördag men jag tackade nej. Hade vi åkt då på lördag hade jag fått se henne en sista gång vid medvetande och full av liv. Nu blev det inte så. Där låg hon på intensiven kopplad till en massa slangar och hoppet var ute. Hon orkade till 19.9 kl.03.50...bara 67år gammal. Min älskade mamma, frisk, smal och välmående. Inte visste vi om den tickande bomben i huvudet. Det finns inte en dag det senaste året som jag inte saknat henne. Har haft ett helvetes år på många sätt men att förlora det viktigaste jag haft i livet höll på att krossa mig totalt. Små babysteg har jag tagit mig framåt. För så är det...det finns bara en väg och det är framåt. Man får blicka bak, gråta, längta och sakna men det är bara framåt som gäller. Nu har jag den tuffaste veckan nånsin framför mig. Jag upplever mitt eget helvete igen :((. Dag för dag...närmare den dag hon drog sitt sista andetag. Min älskade mamma du fattas mig     

Då man skriver inlägg postar och poff så är det bortblåsta. Jag blir så fittig så bloggen går sova till söndag natt
:((

Inser att jag jobbat mkt. Då jag går av skiftet vid 07 har jag gjort 88h på 14dgr. Men cashen landar rätt det vet jag. P var hem mellan lördag och söndag. I praktiken betyder det att vi sågs...3h på söndag eftersom jag jobbade. Oavsett så var det lite segt. Jag vet inte, märklig känsla. En liten del av mig är rädd att vi verkligen är påväg mot ett slut. Jag hoppas vi har en framtid ännu tillsammans. Dum som jag är!? Mitt yngsta troll ser stort stöd i hnm och förlusten av det är nog inte så bra.
Mitt älskade äldre troll fyllde 15 idag. Är så stolt över henne!!! Så klok och vacker.
Imorgon fyller P 40år, älskar honom vettlöst mkt även om jag är lite osäker på vår fortsättning. Han har varit mitt allt i 8år..
Nu dags att kolla lite PH :)

Först var jag ledsen, riktigt jäkla ledsen...så kom ångesten. Nu mina läsare är det ilska. Jag är så jvla förbannad. Vad väckte min ilska jo en kommentar på fb. Stället som får var och varannan att må dåligt. Har för länge sedan slutat uppdatera min status. Gillar alltid nåt men that's it! En sak är säker...det som P gjorde mot mig tog bort all tillit, jag litar inte på hnm och han har under denna tid efteråt aldrig bevisat mig eller gett mig skäl nog att jag ska våga börja lita på hnm igen. Den kommentaren som nu ligger under hans inlägg kommer att göra det jvligt enkelt för mig att vilja packa ihop hans grejer. Är ledig hela nästa vecka och jvlar i helvete vad han ska ut nu. Jag är så aaaarrrrg!!!!!!!! Det som verkligen är bara löjligt är hans sätt att bortförklara sig. Det är alltid nån annans fel och han är aldrig den att skylla. *snnnnaaaark*

September....det är rätt mkt på G denna månad. Mitt äldsta troll blir 15, P fyller 40(borde ordna ngn form av grej...orkar eg inte). P ska flytta ut, jag ska själv stå för alla kostnader i september...tanken på det får mina armar att kännas som gelé. Jag är livrädd!!! Oron bubblar i kroppen. Försöker hitta balansen, snubblar och famlar och kommer inte rätt. Årsdagen sedan mamma dog närmar sig oxå 19.9 Ångestklotet växer i magen....ett år har jag varit utan henne. Ett år av bottenlös sorg och saknad. Försökt stå ensam på skakiga ben. Jag har fixat det. Det har varit jättesvårt men jag har klarat det. Jag är stolt över mig själv, efter allt skit det senaste året står jag fortfarande rakt och nu måste jag bara igenom det sista. September, september du känns jobbig och skrämmande...men du ska fan inte få glädjen att sänka mig!!