Ärligt, villkorslöst i vått och torrt i motgång och framgång. Vara någons nummer ett. Vakna och somna med den finaste. Kunna lägga planer för framtiden. Nu är det istället gift som flyter i det lilla som finns kvar av det som var så rätt, så självklart. Förstår ni att jag hade ALLT jag någonsin drömt om och ännu mer. Ända tills jag förlorade det. Allt är förstört kvar är bara bitar som inte längre passar. Mitt självförtroende som partner har fått sig en törn. Min tillit är missbrukad, hjärtat fullt av sorg. Det ända jag ville var att bli älskad lika innerligt som jag älskade.
*jävla fuckface...!!!*

Barnfri helg och den går i jobbets tecken. P är påväg hemåt imorgon, inte till mig dock. Har sakta men säkert börjat känna lite mer tillfreds med "särboendet" även om det känns väldigt nytt och konstigt så börjar det ändå ge mig en bris av frid.
Det är faktist helt ok att han inte kommer till mig och jag måste se alla jobbgrejer som han har.
Det här med att byta beroende/missbruk. Jag som lever med hnm såg det ganska tidigt, men av någon konstig anledning ser inte hans terapeut det på beroendekliniken. Han är totalt beroende av sitt jobb, det triggar samma ställen i hjärnan som spelandet gjorde. Vet ju att missbrukare är rejält duktiga på manipulera. Charmiga jävlar, att han dessutom ser jvligt bra ut gör ju inte saken bättre. Att deras beroende alltid går före allt annat är oxå väldigt uppenbart. Det fanns en period i vårt förhållande då han aldrig ngnsin hade valt nåt före mig... Det var före hans senaste återfall. Nu är jag och förblir nr2...hans jobb är alltid på plats 1 sedan han slutade spela. Så ska sanningen upp i dagsljuset så väntar jag bara på att han ska braka ihop igen en gång. Förr elr senare brakar han in i väggen igen. Det sårar mig att inte vara prioriterad. Att så tydligt märka och känna att jag blir dissad. Det är svårt, det gör ont.

Barnfri helg och den går i jobbets tecken. P är påväg hemåt imorgon, inte till mig dock. Har sakta men säkert börjat känna lite mer tillfreds med "särboendet" även om det känns väldigt nytt och konstigt så börjar det ändå ge mig en bris av frid.
Det är faktist helt ok att han inte kommer till mig och jag måste se alla jobbgrejer som han har.
Det här med att byta beroende/missbruk. Jag som lever med hnm såg det ganska tidigt, men av någon konstig anledning ser inte hans terapeut det på beroendekliniken. Han är totalt beroende av sitt jobb, det triggar samma ställen i hjärnan som spelandet gjorde. Vet ju att missbrukare är rejält duktiga på manipulera. Charmiga jävlar, att han dessutom ser jvligt bra ut gör ju inte saken bättre. Att deras beroende alltid går före allt annat är oxå väldigt uppenbart. Det fanns en period i vårt förhållande då han aldrig ngnsin hade valt nåt före mig... Det var före hans senaste återfall. Nu är jag och förblir nr2...hans jobb är alltid på plats 1 sedan han slutade spela. Så ska sanningen upp i dagsljuset så väntar jag bara på att han ska braka ihop igen en gång. Förr elr senare brakar han in i väggen igen. Det sårar mig att inte vara prioriterad. Att så tydligt märka och känna att jag blir dissad. Det är svårt, det gör ont.

Jag ville verkligen vara en hård förhandlare hos VVS firman. Men som vanligt räckte det inte ända fram. Det var dessutom två mot en och jag kände mig lite vilsen efter ett tag. Ja de har gjort fel, ja de hade kunnat dra av mer än 100? på räkningen som gick på 3300?. Det oljeläckage jag hade fuck de åtgärdat. I slutändan orkar jag inte tjafsa om några hundringar. Oljepannan funkar och ger mig värme och varmt vatten i huset.
Lillskruttans ultraljud av buken gick bra, inga fynd. Skönt.
Vad mer dränerade mig på energi igår. Jo jag föll i någon gammal invand bitterhet gentemot P. Han har en tendens att bli nonchalant mot mig och bara fokusera på jobbet. Hans älskade jobb. Hans nr 1 i livet.
Vad är mina nr 1 i livet->barnen och jag, mkt simpelt. Måste försöka hitt ljuset inom mig igen det finns där. Det är bara lite strävt igen.

Nu har jag igen grejer som jag måste ta itu med som dränerar mig på energi. Idag fick jag fakturan fr VVS företaget som monterade in oljepannan. Det var inte riktigt ok. Det betyder att jag har fel produkt inkopplad men fick ingen ekonomisk ersättning. Ska försöka samla ork till att ta det med dem imorgon på ett moget sätt. Får väl dra in Konsumentverket om inte annat. Dotter nr2 ska på ultraljud av buken imorgon. Otroligt påfrestande. Det känns som att alla ska ha sin del av mig nu. :(
Känslan av att inte räcka till och orka med allt är otroligt påtaglig. Att både vara mamma och pappa är jobbigt. Deras far har ju tydligen köpt sig fri från allt ansvar och det irriterar mig nå jävulskt. Förbannade jävla män!!!
Ska försöka få lite sömn. Blir tidig väckning imorgon. Ska vara på mottagningen på sjukan kl.8 Och före det skall djur matas och motioneras*blä*.

Det är ju nu som vi utsätts för nya situationer. Han kom hem en vända i helgen. Vilket i praktiken betydde att han åkte till sin l.het Nåt som kändes mkt märkligt. Saknade honom som fan på fredag kväll!! Träffades på lördag och det kändes bra. Han sov hos mig mellan lö-sö, då jag åkte på jobb på sö kväll körde jag hnm till sig. En lättnad måste jag erkänna, att slippa se hans jobbgrejer. För fan vad jag hatar hans jobb!!!
Läste förresten en jvligt bra bok "Anhörig" av Katerina Janousch(?) lite osäker på efternamnet :). Nåväl inser att jag är så medberoende :(. Får försöka bli frisk från det. Väldigt känslig bok, dammade upp många känslor hos mig. Samt hög igenkännings faktor. Ser saker med lite andra ögon nu.
Att han sedan berättade att han varit jätte spelsugen nu gör mig rädd att han inte ska kunna stå emot. Återfall är inte ovanligt.. Men jag kan inte göra nåt!! Det är inte på mitt bord.
Kan bara hoppas att han orkar stå emot det som sliter i hans kropp.

Med järnhandsken. Oh sweet lord vad jag saknar honom!! Giv mig styrka..jag känner mig ledsen och liten. Längtar efter mammas trygga famn att krypa in i. Den finns inte längre, bara som ett minne i mitt hjärta och en saknad som är inristad i min själ. Vill krypa in i P's famn gömma mig där vakna ur denna sneda saga som tog en så sjuk vändning. Låt mig få vakna ur mardrömmen. Låt mig bara få vakna och inse att mamma ännu lever och min älskling, mitt allt inte gjorde mig så illa som han gjorde. Men det är ingen dröm. Likt ett barn som plockar blommor på en sommaräng plockar jag nu upp spillrorna av mig själv som det senaste året åstadkommit. Har redan limmat ihop några men vissa bitar är svårare än andra. De vill inte passa. Jag har lovat mig själv att det bara finns en väg och det är framåt. Hur illa det än är, hur mkt ångesten än sliter i mitt inre, så ger jag inte upp. I många dagar, veckor(?) har jag känt mig stark, ikväll not so much :(. Nu är jag inte så kaxig, bara en ledsen vilsen själ.

Om ingenting känns det som. Veckan har flutit på. Saknar P, det måste vara för att alla hans grejer är borta. Jo man tackar...nu passar det att sakna. Det sägs ju att man inte saknar kossan före båset är tomt. Mycket riktigt! Har hoppat in lite extra på jobbet. Tagit ngn extra natt här och där. Som vanligt fastnar all stress mig i axlar och nacke :(. Försöker tänja men det vill inte riktigt ge sig... Som sagt uppdatering om ingenting...