Det har jag gjort inatt. Jag gick bakåt egentligen ända till början då jag började blogga och fann att jag hade en otrolig glöd(tidvis) och jävlaranamma på den tiden. Oh my F-ing God!!! var tappade jag glöden och rappheten? När blev jag så jäkla negativ och apatisk!?   Var det när jag blev totalt blåst och bedragen av P? Eller tappade jag redan stinget före det? Ingen vet, en sak är dock säker. Jag måste finna det igen! Mitt känsloliv är en berg-o-dalbana men mitt liv är rätt stabilt om jag bara skulle våga "go with the flow" lite. Sedan att de senaste året har varit en prövning utan dess like och säkert förändrat mig som människa men.. Jag borde hitta en gyllene väg.    Det får bli nästa utmaning!

Alltså jag ska försöka dra mig ur det mentala mörker jag tippar ner i ibland. Han är hemma, vi hittar snart samspelet igen (hoppas jag)det tar någon dag när vi varit ifrån varann. Snart är det semester, inte illa :). Nattjobb 3/5...vädret lovas bli bättre. Hästarna ska snart få gå på bete, de har ju betat redan men inte så frodigt. Borde ha en betesreducerare på henne tidvis men då hade hon nog hatat mig för all framtid. Så hon få äta men några latveckor blir det inte tal om. Lilla skruttan min!

Jidderjidder vad jag svamlar skit, men jag har iaf betalt för det *skratt*

Inatt kom han hem för fyra veckor semester. Måste erkänna att jag inte är helt säker på hur det kommer att funka. Blir han rastlös? Jag? Blir det bråk? Ska ju inte ta ut nåt elände i förväg. Men jag kan nästan lägga min skalle i pant på att det blir strul :(.

Har jobbat natt 2/5.. Känns jäääävligt segt måste jag säga!! Är trött och vill hem och sova nu.

Har inte riktigt kommit igen efter dusten för ngn dag sedan. När det det lilla vi försökt bygga upp igen rasar ihop så börjar jag bara fundera. Jag funderar om det är dags att tacka för kaffet och dra vidare. Stanna och kämpa och få bevis på att inget kommer att ändras eller lämna? Att lämna honom känns som att hoppa huvudet före ner i nåt okänt. Det skrämmer mig, men att gång på gång bli besviken är tungt och tärande. Varför kan ingen bara bestämma åt mig?? Det hade varit så enkelt. Jag förlitar mig på att tiden kommer att visa mig rätt väg att gå.

Inatt är det jobb igen, sista nätterna innan semestern..borde kännas roligt sådär härligt och ljuvligt som det känns just före man går på 1månad ledigt...Än så länge lyser de känslorna med sin frånvaro.

På allvar, nu är vi där igen!!! Han uppför sig som ett barn och handlar därefter. Jag trodde att vi kommit oss förbi detta. Och att vi jobbar mot ett gemensamt mål men tydligen trodde jag lite för mkt denna gång också. Till skillnad från andra gånger då jag blivit vansinnig av ilska så bara bubblar det svagt nu. Jag bryr mig, såklart jag gör. Men istället för att gå bananas så ordna jag det på mitt sätt. Bad honom vara vuxen nog och ringa mig... Detta var snart en timme sedan *asg*. Antar att jag hade rätt igen en gång----> jag är tillsammans med ett barn som snart fyller 40.

--*Lucky me*--

Har just gått på nattskiftet. Midsommar går i jobbets tecken och visst går det väl bra. Lite besvärligt att jag glömde önska ledigt för äldre dotterns konfirmation. Jag hinner sova 2 timmar på lördag...inte så jvla bra planering där. Annars då är det rätt lugnt. Hade velat ringa mamma idag men det går ju inte. Saknar henne...första midsommar utan henne. Det känns väldigt konstigt, tomt och fel. Då känns jobbet som en tröst.

Gårdagens parterapi var inte alls så jobbig för min del. Men mitt hjärta blödde för hans skull. Det var hans barndom som kom upp och ja där finns det att jobba med om man säger som så. Att ha växt upp med en mamma som aldrig varit stolt eller visat kärlek måste vara vidrigt. Nåt som i min familj var självklart. Det är så många saker som klarnar dessa gånger. Hur ska han kunna veta hur man ska värdera en familj om man inte fått det med modersmjölken?! Börjar ju se varför saker och ting haltar med oss. Väldigt bra att få perspektiv på saker och ting. Jag har underskattat parterapi och all annan terapi för den delen. Nu tar vi emot midsommar med öppna armar. Nästa gång han kommer hem har han 4 veckor semester. Jag hoppas kunna undgå mina raseriutbrott i forts men jag tvivlar på att jag hålls på mattan.

Det är kanske ovanligt att båda parter hamnar i en livskris samtidigt. Det hände oss. Han har sin egen kris att ta sig igenom och jag har min. Så hur hittar då två trasiga själar varandra igen? När den ena (han) är väldigt introvert i sin personlighet och den andra (jag) är väldigt extrovert. Det blir inte alls bra kan jag berättar för er. Jag har nog haft för mkt med min egen förlust och kris för att lyfta blicken och se förbi fasaden han visar. För med korten på bordet är han fortfarande lika trasig inombords som i april i fjol då han blev utbränd...(allt finns ju i bloggen om någon vill läsa). Jag har trott att det är hos oss som par där krisen ligger. Det är det inte tydligen eller jo det har ju blivit vår kris med tiden som gått eftersom det tärt på oss. Kanske, kanske vi kan lösa det om han börjar jobba med sina riktiga problem som sträcker sig ända ner till då han var barn.
Som ni märker idag är en dag med nya insikter. Imorgon har vi parterapi igen och nästa vecka har jag tid på nytt för sorgebearbetning. Inte så mkt klös i mig idag, mera förståelse kanske.